Satt precis och pratade en stund i bilen hem med en bekant vars lillebror mördats nyligen … man kunde se och känna hans smärta över det inträffade som är oerhört tragiskt och  Han lämnade efter sig en 9 månaders son som nu aldrig mer får träffa eller lära känna sin pappa. :(.

Under kvällen har jag bland annat umgåtts med min väninna Malin. Hennes stora kärlek, och min polare  är det begravning för imorgon.

Även han mördades och brändes upp i en bil  för ett par veckor sedan . Daniel var en skitskön kille som alltid hade ett leende på läpparna när vi hängde. Han är mycket saknad av alla sina vänner.

Fruktansvärt att hans liv fick ett sådant våldsamt och tidigt slut :(.

Det är så tragiskt med alla dessa unga liv som släcks alltför snabbt och jag börjar nästan tappa räkningen på alla begravningar jag varit på genom åren..

Man blir på något sätt nästan lite van då man har varit med om flera och mycket närmre individer som gått bort i unga år pådramatiska sätt.   Göteborg är en extrem stad som äter liv och det finns ganska många jag känner som troligtvis kanske inte blir så gamla…. Samtidigt i all sorg man känner för sina döda vänner så gör det på något sätt också att man medvetandegörs ständigt om att allting är förgängligt..  jag undrar om det inte lite är det som också bidrar till den mycket speciella dynamiken och energin som råder här för har aldrig haft så många nära vänner på en och samma plats tidigare. kanske är det så att vi på grund av Gbgs extrema klimat också är lite mer äkta och tar lite mera tillvara på de vänner vi har kära meddan vi ännu har varann i livet.

För vem vet… Vi kanske inte har så mycket tid kvar…