Att vara en människa som är i intensiv kontakt med sina känslor har definitivt sina mörka sidor ..

Lika mycket som jag kan känna eufori och njuta av livet All In känslomässigt när det är som bäst , så gäller detsamma definitivt och obevekligen även när Situationen är den motsatta.

Lika magiskt som livet kan vara på sin topp – lika mörkt är det på sin botten och det skapar mycket lidande hos en person som mig som är oförmögen att stänga av när det blir jobbigt.

När verkligheten slår tillbaka blir den för Verklig och när man känner sorg och smärta så börjar det ofta även klia i gamla själsliga ärr…

Min Verklighet består just i detta nu efter Mickes tragiska bortgång framförallt i att mina vänner som jag håller kära Dör före mig – En efter En … det blir andra begravningen av en vän denna sommaren.

Min Verklighet består även i att personen jag trodde jag skulle spendera mitt liv med krossade mitt hjärta så jag var tvungen att lämna honom – och trots att jag fortfarande älskar honom och han bönar och ber om att få mig tillbaka så känns det som om han dödat en bit av mitt inre som nu är förlorad för alltid…

Och den består i att jag för längesen tvingades sluta med det jag brann för pga skada- och fortfarande 15 år senare fortfarande inte funnit något som ger mig samma Mening… än idag är 3 operationer ifrån att kanske kunna laga mina händer till det bättre vilket ger mig föga hopp.

Naturligtvis finns det många därute som slåss mot betydligt kämpigare öden, men min verklighet och smärta är ju min och därmed det enda jag till 100% kan relatera helt totalt till. Jag försöker hantera den så gott jag kan och hitta vägar att uthärda och leda mig själv genom mörkret jag känner ibland.

Jag anser överhuvudtaget att man aldrig ska jämföra någons smärta med sin egna eller någon annans, för även om det verkar oproportionerligt situationsmässigt så kan upplevelsen ändå vara motsvarande stark och då spelar det ingen roll om en person förlorat sitt älskade husdjur medan en annan kanske förlorat hela sin familj.

Även om vi är empatiska nog att tillochmed känna in delar av andras smärta så är det bara i proportion till vår egna självupplevda sådan som vi kan jämföra och bedöma graden av vårt lidande – mot tidigare situationer vi upplevt som skapat detsamma. 

Det som inte dödar härdar sägs det – och på ett sätt stämmer det, men på ett sätt verkligen inte.

Trots att mitt lidande går lika djupt som alla andra starka känslor hos mig så hade jag inte velat byta ut min känslighet… men jag önskar att jag ibland kunde förhålla mig annorlunda till den och saker som sker.

Jag vet inte om man direkt växer med smärtan som det också sägs… . Jag tycker att man både utvecklas och invecklas av den …

Man Medvetandegörs – på gott och ont

Åtminstonde gör jag det med min.