Nu börjar jag faktiskt längta på riktigt. Känner att varje kroppsrörelse blir tydligare och sättet vi pratar om planerar kring den lilla blir allt mer naturlig och förväntansfull. Jag önskar dock att jag kunde få börja inreda barnrummet redan nu men eftersom vi inte får vår nya lägenhet förrän den 10de augusti så blir det svårt, vi får börja med att lösa hur vi ska leva i vår lilla 2:a på 54 kvadrat i 7 veckor först. Men det går nog bra, det finns fler som bor så på heltid och klarar det utmärkt så då borde vi också klara det. Smarta förvaringssystem känns som en bra investering
Många frågar om vi funderat kring förnamn och ja det har vi, vi har till och med börjat kalla lillen med tilltalsnamn så just nu känns det som om vi har bestämt oss men det kan mycket väl ändras när han föds. Än är det hemligt men några saker vi har tänkt på är:
1. Det ska funka både på engelska och svenska utan att vara svåruttalat.
2. Mjuk och kort betoning. Alltså inte för långt och krångligt. ( Vi båda har korta och mjuka namn så därför ville vi att den lille också skulle ha det, men tycker såklart att långa namn är fint också ).
3. Det ska smälta ihop bra med mitt och Linus namn när man säger det i följd. Denice, Linus och …..
Magen fortsätter att växa i raketfart, dessa tre veckor har det bara exploderat känns det som.Jag märker speciellt på magen att många av mina icke gravidtights och byxor nu glider nedanför magen istället för att ligga kvar under naveln som dem annars har gjort, och underbart men också lite frustrerande att ta på sig jobbiga skor numera, och värre kommer det bli haha! Men det är det värt, jag är bara glad att han utvecklad och växer. Tänker ofta på VEM han är där inne och vad han kommer göra i livet och hur våra liv kommer att påverka honom. Så intressant! <3
Jag tror också att jag har känsliga blodkärl, har blödit superlite ett par gånger nu inom ca 14 dagar och det har vart speciellt tillfällen då jag vart väldigt aktiv och att han sparkat livligt nedåt. Vissa gånger har det hållt i sig 2 dagar, så jag ringde förlossningsavdelningen och frågade om jag borde åka in och kolla upp det men hon sa att så länge det slutade och jag mådde bra utan värk så kunde jag avvakta. Det försvinner alltid när jag vilat och inte stressat så har därför vilat någon dag extra från gym m.m. vilket har hjälpt varje gång så jag tror inte att det är någon livmoderhalsinflammation eller moderkakslossning som jag läst att det kan vara i vissa fall ( sjukt läskigt).
Visst blir man orolig när sådant händer återupprepande gånger men ännu har jag inte känt någon panik, det är ju väldigt lätthänt att man får nojja över allt möjligt när man är gravid men jag försöker tänka att det som händer det händer (oavsett hur försiktig man försöker vara ). Därefter får man agera, man kan inte göra något konkret förrän man blivit diagnoserad av en läkare ändå.
Oron är bara en känsla som påverkar situationen bara negativt så jag vill hellre fokusera på alla möjliheter och lösningar som gör mig lugn. Vi har väldigt bra hjälp i Sverige jämfört med många länder, det är viktigt att komma ihåg. Det bästa man kan göra är att ta ansvar och ringa så snabbt man känner att något är fel, sen löser sig allt på vägen även om det kan bli jobbigt. Det finns en mening med varje motgång, för efter regn kommer solsken eller hur?!
