Idag har vi tillbringat i princip hela dagen i Pride Park och även om det låter som en klyscha så säger jag att vi har haft så kul att det faktiskt är svårt att beskriva i ord.
Arrangören Anders Olsson drog på fredagen för andra året i rad av sin Pridekväll med 90-tals-tema och vi fick äran att vara med i år också och den här gången tillsammans med Lisa Ekdahl, Venga Boys, Sash, Look Twice, Dr Bombay, Dileva, Jessika Folcker med flera.
Jag är en väldigt självkritisk person och brukar vara den som först och hårdast slaktar mina egna och Diamond Dogs insatser, men kan jag ha haft så totalt fel ikväll när jag kände att vi funkade bra i sammanhanget?
Kan det vara möjligt att det trots allt bara var några enstaka skratt som hördes under vår parodi på svenska 90-talstjejer inklusive Lisa Nilsson, Lisa Ekdahl, Angel, Pandora och Eva Dahlgren fast jag i mitt huvud fick det till att det var väldigt många?
Kan jag ha inbillat mig att publiken verkligen uppskattade att vi gjorde en oväntad avslutning på 90-talskvällen genom att gå in på modernare tongångar och sedan avsluta kvällen med Darin?
Många artistkollegor läser inte recensioner och jag ska nog följa deras exempel i framtiden för då slipper jag läsa sånt som ”Diamond Dogs måste bort”.
Det är hårda ord som kommer att finnas kvar länge i mitt medvetande och kommer att göra att jag känner mig ännu mer skeptisk till vissa företeelser i gayvärlden.
Inte helt oväntat så var det förstås en fjolla som tyckte till.
Oavsett det så hade jag min bästa Prideupplevelse någonsin ikväll när jag gjorde parodi på Lisa Ekdahl och ikonen själv vandrade in med gitarren i högsta hugg och gav mig en stor kram och den upplevelsen kan ingen ta ifrån mig eftersom jag märkte att hon verkligen tyckte att det var roligt.
Eller misstog jag mig där också…?
Nåväl…
Efter Pride Park och en underbar 90-talskväll så susade vi iallafall vidare till Paradise där vi skulle uppträda med Linda Pritchard på ett proppfullt Kolingsborg.
Strömmen gick mitt i showen! Och inte kom den tillbaka heller förrän Linda hade åkt hem och vi hade somnat i soffan i logen.
Olyckor kommer ju oftast tre åt gången och idag känns det som att Diamond Dogs är ett lysande exempel på det.
Men, imorgon är ju en annan dag, som Christer Björkman en gång sjöng och då ska jag lik förbannat stå på Prides scen igen och presentera Diamond Dogs välgörenhetsgala till förmån för HIV och AIDS som går av stapeln på World AIDS Day första december.
Jag må ha lätt att ta åt mig av negativ kritik, men jag ger aldrig upp.
Tre som älskar Prides 90-talskväll.
