Så här några veckor efteråt så frågar jag mig vad som egentligen hände i Melodifestivalen i år … igen…
Med tanke på att alla de traditionella schlagerartisterna med traditionella schlagerlåtar som Shirley Clamp, Jenny Silver, Charlotte Perrelli och Sonja Aldén de senaste åren har fått lämna tävligen till förmån för wildcards som Caroline af Ugglas, Torsten Flinck och Björn Ranelid i ett ganska tidigt stadium förmodar jag att det är ett tecken på att Mello-formatet i dess nuvarande form gör publiken… uttråkad…
Bara det att Euphoria, en låt som alla hade fnyst åt och avfärdat som konstig och ”punkig” för några år sedan, gick och vann hela tävlingen är ett utmärkt exempel på de nya vindarna som blåser.
Har plötsligt alla ute i stugorna blivit punkare av samma orsak som alla som blev punkare ; missnöje och trots?
”Never mind the bollocks!”, ”God save the queen, she aint no human being!”, ”No fun no fun no fun!!!”
Förlåt, jag blev plötsligt 15 år igen och spottade på affischer med Tomas Ledin hemma i Gävle…
Tillbaka till verkligheten 2012! Schlagerfjolla? Ja!!!
Jag tror alltså inte att Shirley och gänget är ett dugg sämre nu än tidigare och inte låtarna heller, men att tv-formatet i sig gör folk upproriska och gör att de vill visa sin makt på det enda sätt de kan; genom vad de väljer att rösta på.
Ungefär som katter som kissar på golvet eller barn som röker framför sina föräldrar när de inte får kärlek.
Man kan naturligtvis inte förändra ett tv-format i all oändlighet och någonstans måste det ju bygga på traditionen från 50-talet, men oavsett är jag GLAD att jag inte är anställd av SVT för att knäcka den nöten inför nästa år.
Andreas Lundstedt är ännu ett bra exempel på en artist som verkligen LEVERERADE i år!!!
Underbar låt, suveränt framförande, stilsäkert, snyggt och proffsigt utfört in i minsta detalj, men dessvärre i en tidsperiod när svenska folket leker punkare framför teven på lördagar med hembränt i ena handen och Fanta i den andra och på ren trots röstar fram musik som inte har en chans i andra sammanhang.
Förlåt att jag generaliserar, men trots gör mig irriterad oavsett om det kommer från ett treårigt barn eller ett folk.
Nåväl…
Jag kommer ihåg Mello 1996 när Andreas var med första gången och sjöng Driver dagg, faller regn så att tanterna svimmade runtom i landet.
Jag svimmade dock inte utan höll mig vaken under hela Mello eftersom jag var så hundra procent säker på att Andreas skulle vinna hela skiten.
Att en kille sjöng den typen av låt och med den inlevelsen kändes då väldigt nytt och modigt och när jag senare på kvällen råkade träffa Andreas på ett ställe i Stockholm som hette Abstrakt eller möjligtvis Donna Deelite så var jag förstås tvungen att säga ALLT det till honom.
Jag skämdes i en månad efteråt och var glad varje gång jag var ute och INTE träffade honom.
Nu skulle jag gissa att han blev glad för vad jag sa, även om jag sluddrade och stammade, eftersom jag vet att man som artist aldrig kan höra en gång för mycket att någon annan tycker att man har gjort bra ifrån sig.
Andreas! Abstrakt och Donnas Deelite finns ju inte längre så vi lär ju inte träffas där igen så här 83 år senare så jag säger det här istället; du var fantastisk på Mello i år!
Varsågoda: Aldrig aldrig!
