God förmiddag gott folk.
Jag hade en midlife crisis för några år sedan. Satan vad jobbigt det var. Jag ville inte leva och trodde då att det aldrig någonsin skulle bli bättre. Men det blev det naturligtvis. Det blir alltid bättre, livet tar hand om sånt åt en.
Mellan 30 och 40 års ålder gjorde jag mitt yttersta för att bli tagen på allvar. Nu undrar jag varför i allsindar jag så gärna ville vara seriös. Finns det något tråkigare än seriösa, allvarliga människor? De är tråkiga både för sig själva och för sin omgiving.
När min kris var över kom jag fram till att det här med att bli tagen på allvar inte riktigt var min grej. Jag vill bara ha kul och tjäna pengar. Sen vad folk tycker om det är mindre viktigt. Om inte alltför lång tid är både de som tycker något och jag själv döda ändå.
Det finns så många oskrivna regler för hur en kvinna i min ålder, som dessutom är mamma, ska bete sig. Vad hon får och inte får göra, hur hon får klä sig, vad hon får säga. Jag tänker strunta i alla.
I helgen spelade jag med de underbara herrarna Alexander Bard och Jean-Pierre Barda på Kolingsborg. Tillsammans bildar vi Army och Lovers och den enda anledningen till att vi pysslar med det här är för att vi själva ska ha roligt. Just nu vill jag släppa fram strippan inom mig. Jag tror att det bor en strippa i alla. Släpp ut henne säger jag.
