Som jag skrev i ett inlägg innan så blev jag mobbad av ett gäng tjejer när jag gick i högstadiet.

Något år in i högstadiet började en av dessa tjejer vid namn Emma hålla på lite med en av mina kompisar. Det resulterade i att hon var utan dem andra tjejerna i ”mobbnings gänget” och spenderade automatiskt lite tid med mig. Vare sig hon ville eller inte. För att hon ville spendera tid med min kompis.

I början var det lite konstigt. Men efter ett tag insåg jag att hon bara var en sjukt osäker tjej som föll för grupptrycket. Hon var egentligen inte taskig. Utan bara väldigt osäker. Vilket oftast är fallet när det gäller mobbning. Hon ville vara en i gänget. Inte den utsatta. Vem vill det egentligen?

Hon gav mig tillslut chansen att få visa vem jag faktiskt var som person. Hon la sina fördomar om den ”lilla blondinen” åt sidan och skapade sig sin egna uppfattning.

Det slutade med att vi faktiskt blev bästa bästa vänner. Vi var med varandra konstant. Har aldrig haft ett så starkt band till en tjej, som jag hade med henne. Man kunde inte skilja oss åt. Vi satt inprincip ihop. Emmorna kallades vi. Så mobbaren blev tillslut min allra bästa vän. Lite komiskt. Men fint på sitt sätt.