Igår var jag inte på mitt bästa humör. Men när paradise börja pussa jag på Patrick och kröp ner i hans famn. Han skaka bara på huvudet åt mig. Det är inte alltid lätt. Pratade med Angie i två timmar om allt möjligt och hon vet hur hon ska lugna ner mitt hetsiga jag och sen pratade jag även med Patricks väns flickvän som får barn i april och det var skönt att prata med någon som går igenom samma. Dom ska också få en liten prinsessa.

Vid elva så släckte vi ner och skulle sova men jag mådde så fruktansvärt illa så somnade inte förns tolv sen under natten var jag uppe några få gånger och sen på morgonen när jag äntligen kände att nu kan jag somna ordentligt nej då ringer alla och väcker mig haha. Jag är inte en sån som kan vara otrevlig heller snarare över trevlig haha. Men sen somna jag om och jag drömmar såna konstiga drömmar. Att jag föder alldeles för tidigt, att vi inte får plats i en föräldrakurs, att Patrick går bort, ja allt möjligt och allt handlar om mitt liv och det vi ska gå igenom. Men har hört att det är normalt att drömma mycket. Man har ju så många tankar. Men det är lite obehagligt ibland. Skulle jag föda nu så skulle inte vår tös överleva. Dock finns det en tjej i världen som föddes v. 21 som faktiskt lever än idag, läkarna trodde hon var äldre för att hon var större när hon förlöstes. I Sverige kämpar dom för barn från och med vecka 23, vilket jag tycker är helt fantastiskt, sen har jag även hört att dom hjälper barn ifrån vecka 22 i Uppsala. Man har ju inte som mål att födda för tidigt men det känns ju skönt att veta att dom iallafall kämpar för barnets liv. Idag kan ju vården stoppa en förlossning ganska bra om värk arbete och sånt börjar, men börjar man få foster vatten läckage är det stor risk att man får infektion i livmoder och då kan det bli svårare, det finns ju massa andra anledningar också. Jag känner mig iallafall i trygga händer här i Sverige. Hitta en statistik lista på hur stor chans ett barn överlever i olika veckor:

Nu ligger jag iallafall i soffan med te och snart kommer hjärtat hem för han har tydligen åkt på feber och har ont i kroppen, stackaren. Han är så stark och jag förstår inte hur han orkar. Han jobbar i Täby så först åker han otroligt långt varje dag, kommer hem och tränar och sen duschar och äter och sen pluggar. Dessutom får han dras med mig haha. Men det är skönt att jag iallafall kan laga mat och orkar göra saker i hemmet. Han fick ju göra allt när jag mådde som sämst.

Igår sa han dock en rolig grej:

P- Älskling du vet att jag älskar mitt barn mer än dig?
Jag- va?
P- Ja jag älskar ju mitt barn mer än dig?
Jag- Ja men det är väl två helt olika slags kärleks band?
P- Ja men jag har ju alltid tagit dig i första hand men jag kommer ju ta barnet i första hand sen, jag kommer ju älska mitt barn mer än dig för det är ju ändå mitt egna blod och jag kommer alltid att ta Alicia i första hand?
Jag- Lilla gubben det förstår väl jag också men det är inte sånt man säger? Kärleken till sin man och sitt barn är ju helt olika? Barnen går ju alltid först det är ju en självklarhet.
P- Ja men så du vet att man älskar sitt barn mer haha
Jag- Jo nu vet jag men du behöver inte påpeka det för det är fortfarande olika slags kärleksband. Man säger ju inte jag älskar mitt barn mer än min fru? För alla vet ju att man alltid älskar sina barn mest i världen men man har en annan kärlek till sin fru.

Aa vet inte om vi kom fram till något vettigt men jag tror vi ändå förstod varandra haha.