Allt började klockan 06.15 tisdag den 1o juni. Jag vaknade utav att någonting var emellan benen. Trodde att det var mer utav slemproppen men när jag går emot toaletten rinner det mer och väl inne på toan forsar det ner en mindre pöl. Skriker på Patrick som inte alls reagerar förrens efter tio minuter då vi ringer förlossningen.

Hon var helt säker på att det var mitt vatten som gått på beskrivningen men jag kände mig ändå lite osäker. Men vad skulle det annars vara för pöl? Hade inga känningar alls på att det skulle vara på gång. Varken molvärk eller ryggvärk som alla sagt.

Hon förklarade att om inte förlossningen sätter igång utav sig själv så blir man igångsatt efter 48 timmar, men att vi skulle behöva komma in på kontroll klockan 15.15.

Jag blev plötsligt super nervös och kunde inte låta Patrick åka till jobbet. Dock trodde ingen av oss att bebis skulle komma den dagen. Utan vi räknade med att jag skulle bli igångsatt för jag trodde aldrig hon skulle vilja komma ut. Så vi åkte och unnade oss en frukost på hotell och njöt. Åkte hem igen och la oss i sängen för att vila. Jag kände då att jag började få ett tryck neråt men inga sammandragningar eller dylikt bara ett tryck.

Vi åkte hem och la oss i sängen för att kika på en film, då känner jag hur det bara forsar ut emellan benen igenom den stora bindan och mina byxor. Patrick springer och hämtar handdukar och lägger runt om mig i hopp om att det skulle hjälpa lite. Tar mig till duschen och tar en varm dusch. Då var klockan 12.30.

Går tillbaka till sängen och byter om till skönare kläder och får ett hårdare tryck neråt så börjar automatiskt stå och gunga lite men ont gjorde det inte, bara ett obehag. Lägger mig igen medans Patrick går och gör pannkakor. Klockan 14.15 forsar det igen, så mycket att det rinner igenom alla handdukar jag stoppat i byxorna och jag börjar bli lite orolig för att jag inte kände lillan. Patrick serverar pannkakor och jag funderar på vad jag ska ha på mig i två dagar om det ska forsa vatten hela tiden.

På något vis så började vi samtidigt att fixa. Packa laddare och vattna blommor. Städa lägenheten och dubbelkolla vår bb väska, utifall att. Så vid 14.45 kom syrran och hämta oss. I bilen fick jag ett obehag och trycket började komma allt oftare. Men jag tänkte att hon bara låg långt nere och värkar kunde det ju absolut inte vara.

På sjukhuset promenerar vi till specialist mödravården och precis innan vi ska ta hissen ner eskalerar trycket. Det känns som om att jag ska skita på mig och kan inte ta ett steg. Efter det gick över åkte vi ner och jag står i kassan för att anmäla mig. Då kommer det igen, hinner bara skriva klart mitt namn och det kommer igen och jag börjar andas djupt för att ta mig igenom det. Hon i kassan kollar på mig ”Du ska nog in till förlossningen, sätt dig ner i soffan en stund”.

Då eskalerar det ännu mer och det går inte att förklara trycket, jag ville bara sätta mig på huk och gunga och bajsa. Patrick började bli extremt nervös och hämtade alla väskor. Han sa hela tiden till mig att slappna av och andas djupt för jag spänner mig i ryggen väldigt lätt. Jag förstod inte varför han tog med alla väskor för vi skulle få bli hemskickade. Alla har ju tjatat om latensfasen som håller på i en dag. Jag hade inga ordentliga värkar för det gjorde varken ont i mage eller rygg, bara ett tryck som kom och gick.

Då kommer två barnmorskor ”Är det du som är Elin Lindsjö?” ”Ne Emma” ”Aha men det står Elin på pappret?””Nej det står Emma”. Blev nästan irriterad haha. Dom gick med oss till ett undersökningsrum och på vägen möter vi läkaren som gjorde hinnsvepningen och som sagt att bebisen skulle komma snart ”Jaså är det dags nu?” ler och kollar på patrick ”Ja jag tror det” svara han. Jag gick bara vaggandes fram och hade otroligt mycket i huvudet, var det dags?

Väl inne i undersökningsrummet frågade dom mig lite. När värkarna började? Vilka värkar tänkte jag? ”Jag har bara ett tryckt neråt, jag sprängs!!”, när vattnet gått osv. Dom börja prata om att det kan ta lång tid innan det startar och ibland får man åka hem för att sedan komma tillbaka. Men först skulle dom koppla upp mig på ett ctg. Jag satt lungt på britsen och tyckte ändå trycket lugnade ner sig lite. Passade på att leka med mobilen och prata med syrran och Patrick som var med exalterade än vad jag var.

Barnmorskorna kommer in igen och kollar på kurvan klockan 16.15 ”Oj här var det regelbundna värkar” hade då ca 3-4 värkar på 10 minuter och Alicias hjärtljud var super. Jag blev förvånad ”Men ska man inte få ont i magen och ryggen? Jag har ju bara ett tryck som om att jag ska bajsa på mig?” Dom förklarade att alla känner olika och att tryck attackerna jag fick var mina värkar.

Dom skulle även undersöka mig där nere för att se hur öppen jag var. Båda kollade och sa ”Oj 4 cm nästan 5 här blir det ingen hemgång utan en bebis”. När dom sa det lös jag upp. Blev hur glad som helst och samtidigt blev trycket mycket värre. Behövde stå emot ett stöd och gunga, andas djupt och koncentrera mig för att inte börja gråta. Då fick jag även en sjukhusskjorta och dom populära nättrosorna och en jätte blöja att ta på mig. Jag kunde knappt gå så Patrick skulle hjälpa mig att byta om men han skratta så mycket för den gigantiska blöjan så han kunde inte kolla på mig. Så syrran fick hjälpa mig att byta om medans Patrick stod bakom ett skydd och nästan dog av skratt.

Jag hittade en favoritställning och det var att stå emot ben stödet på britsen och gunga. Det var så skönt och vi hade sjukt kul där inne. Ja började blogga och dom tyckte jag var sjuk som blogga när jag skulle föda haha. samtidigt blev jag skit förbannad på dom när dom skulle få mig att skratta när jag hade en tryck attack, för det gick inte att skratta utan att det gjorde mycket ondare. Patrick började leka med alla sjukhusprylar och jag skällde ut han för att han inte fick röra dom och syrran satt och skratta och filma allt. Ändå var vi så glada ”Shit snart kommer vår bebis”, det var så sjukt och tusen tankar snurrade runt i huvudet. Hur såg hon ut? Hur skulle förlossningen gå? Hade så mycket tankar och var så överlycklig över att det var dags så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Samtidigt som jag blev nervös över vad som skulle komma, för det fanns ingen återvändo.

Jag hade ju inställningen redan ifrån start att det får gå som det vill, ut måste hon. Då kom barnmorskorna in och sa att förlossningsrummet var redo för mig. Oj vilken lycka! Patrick fick stödja mig hela vägen in dit . . . . .