Vi kom till vårt förlossningsrum. Patrick hade förväntat sig ett sjukhusrum och blev jätte glad över att det faktiskt inte såg så pjåkigt ut, iallafall inte som undersökningsrummen. ”Är det här inne vi ska föda?” ”jajamensan” ”Oj jag som förväntat mig något helt annat”. Han hatar ju som sagt allt som har med sjukhus att göra så han blev faktiskt glad.
Jag hade fortfarande regelbundna värkar 3-4 st på 10 minuter och det skulle jag ha tills jag födde. Så som jag upplevde mina värkar var ett sjukt tryck neråt. Jag fick aldrig ont i ryggen eller i magen bara ett sjukt tryck som var fruktansvärt. Barnmorskorna (det var två st) frågade hur vi tänkt oss förlossningen ”Jag tar det som jag kommer och ni får gärna komma med förslag vad som skulle hjälpa mig”. Så dom frågade om jag ville ha lustgas men det tackade jag nej till. Då var klockan 17.00 och jag kände att jag hanterade värkarna bra, andades mig igenom dom och hade jätte roligt emellan. Både syrran och Patrick var med och hjälpte mig ”Nu kommer en värk” ”Andas” ”Slappna av”. Patrick tröck mig på olika ställen för att jag skulle fokusera på någonting annat. Vilket skulle vara min hjälp igenom allt. Dom kopplade även upp mig på ctg för att se bebisen hjärtljud. Jag började stå och gunga emot gåstolen och även sitta på en pilatesboll och rulla runt.
Då blev trycket hårdare, benen nästan veck sig och då bröt jag ihop och börja gråta. Då skulle även syrran gå och Patrick fick panik utav att se mig gråta. Då bad jag om lustgasen och började på lägsta. Wow, efter ett andetag och jag skrattade rejält. Lustgasen blev min andrahand. Jag älskade den. Mådde inte alls illa utav den och blev riktigt ”borta”. Patrick blev ju ännu mer rädd när han såg mig så hög, han har ju aldrig sett mig så och tyckte inte om att se mig så borta. Så då bröt han ihop och det kom tårar. Dom lugnade honom och sa att det inte alls var farligt. Så direkt dom gick ut gav jag honom masken och så satt vi mitt emot varandra och skrattade nästan ihjäl oss. Då bad vi även mamma komma som skulle vara med som stöd under förlossningen.
Då blev jag undersökt igen 18.30. 5 cm öppen. Jag blev såååå besviken att jag börja gråta ”5 cm hur ska jag ta fem till och det kommer ju ta en evighet!” Hon lugnade ner mig och sa att det redan gått ganska fort och att jag visst skulle klara det galant. Samtidigt rann det blod efter undersökningen och Patrick skrek ”Shit vad händer” ”nej men vi brukar säga tummen upp när det kommer blod” och så höll hon upp tummen med blod, tror ni jag ville svimma där? Jag själv fick bara upp i huvudet att det aldrig skulle gå. Samtidigt som jag tyckte mitt hår var skitfult och började sätta om det tio gånger.
Där blev allt mycket värre och jag får minnesluckor. Patrick höjde då lustgasen och barnmorskan kom in ”nej men ni har ju sänkt den” och vred på den. Jag tyckte då att all ”flum” känsla försvann men tänkte att värkarna kanske blivit starkare och därför hade lustgasen inte samma funktion längre. Jag blev väldigt känslosam utav gasen och grina och beklaga mig. Patrick fick panik då igen och ringde min mamma ”Vart fan är du! Din dotter ska föda och du lagar mat till familjen!” Han var så arg och rädd. Mamma visste ju att det kunde ta lång tid så hon tog det lite lungt men efter det kom hon direkt. Oj vad känslosam man blev när mamma kom.Patrick blev också lite känslosam eftersom att jag var så ledsen och dom sa att han skulle säga till direkt om han kände sig svimfärdig eller behövde gå ut.
Fortsättning följer . . . .
