Igår åkte Patrick hem till sin pappa medans jag satt hemma och tjura. Eller tjura gjorde jag inte, jag lekte med Alicia och sen hade jag myskväll med vår inneboende Elsa. Ja inte mys som ni tror utan med lite vin och prat. Jag kände att jag hellre stannade hemma istället för att gå på en middag så skulle vi sitta och hacka på varandra. För tro mig, jag och Patrick har inte problem med att säga saker framför andra. Vi kan bråka varsom och prata om allt med alla. Det är någonting jag faktiskt gillar med oss två, vi kan inte ”låtsas” för stunden att allt är bra utan vi visar upp exakt som vi är för alla. Våra vänner brukar säga det att dom älskar ”vårt sätt att vara” att vi är charmiga på vårat egna vis.

Det var nog bra att han var borta en stund för när han kom hem lättade vi verkligen på våra hjärta. Stormvindarna tog sig ut och vi möttes på halva vägen var. Båda får lite som dom vill och vi kom fram till vettiga beslut som passar oss båda. Sen kom han även in på det att han faktiskt vill ta halva pappa tiden och vet ni vad? Det blev jag så glad över. Så om några månader börjar jag att jobba och han är hemma. Han är super taggad, han vill gå på babysimmet och han vill gå till öppna förskolan och han tycker ju om husliga saker (sånt som får mig att spy galla). Så båda blir nöjda? Eller kanske inte riktigt, det är såklart jag vill vara med min dotter, se henne utvecklas och bara ha dagar när man inte gör någonting men hon får lika mycket av båda föräldrarna och på något underligt vis ser jag fram emot det.

Sen erkände han att han även läst min blogg. Han läser ALDRIG min blogg, förutom när vi bråkar, för då vill han se vad jag håller på med haha.

Elsa fick även sitt och lyssna på vårt kackel ”men du fattar ju ingenting” ”men du förstår inte mig” ”jag är så trött på din attityd” ”men sluta avbryt mig då” ”Men lyssna här nu”, ja men allt slutade med pussar och en hel del kärlek. För i slutändan bråkar vi ju bara för att vi älskar varandra så oerhört mycket så mycket att vi vill ha tiden för varandra, vi vill inte tappa bort varandra när livspusslet blir knepigt. Men ja, då tar vi nya andetag och försöker få in en ny ”bättre” vardag ihop.

Sen stod vi och iakttog varandra, hur har vi förändrats? Nu har vi inte varit tillsamans i tio år och är ett gammalt par. Men tiden går ändå fort, för fort. Jag kollade på Patricks kropp (yumyum). När träffades var han smal, blek, hade knappt inga tatueringar, piercing i tungan, en helt annan stil och nu är han inte en kille i mina ögon längre, han är en man, min dotters pappa, min man som jag är gift med. Han har plötsligt muskler, halva överkroppen präglas utav tatueringar (som jag hatar, ja förutom min pussmun förståss, den är godkänd, bara för att han är märkt för livet), han är brunbränd men han har fortfarande det där charmiga leendet och dom stora hundvalpsögonen, men han ser lite tröttare och slitnare ut.

Jag var tvungen att rannsaka mig själv, hur såg jag ut? Öh vägde 20 kg mindre, brösten var ju helt perfekta (inte som ica kassar), piercing i båda bröstvårtorna, ja men annars var jag ganska lik mig själv, jag ser nog bara ut som en äldre version utav mig själv, lite rundare och goare bara.

Jag- Älskling du känns plötsligt så stor vet du det?

(Han tänker förståss på någonting heeeelt annat)

P- Haha jaså jag som trodde snoppar slutade växa!

Jag- Asså jag menade du, hela du, när vi träffades var du så liten och blek!

P- Så liten var jag inte!!!

Jag- Nej men du såg ju inte ut som nu, manlig liksom. Hur har jag förändrats?

(Jag förväntade mig då något gulligt, du är så mycket finare nu eller något i den stilen, sånt vi tjejer vill höra)

P- Ja du har blivit väldigt bitter. . .

Jag- BITTER!?!

P- Ja förut var du så sjukt positivt och du sprudlade energi till och med om din plånbok blev snodd kunde du se det på ett positivt sätt.

Jag- Men tack för den, vem vill vara tillsamans med en bitter kärring?

P- Ja men du är ju fortfarande inte lika negativ som mig så det är ju bra men jag älskar dig ändå älskling mer och mer för varje dag som går ska du veta även fast jag bara har lust att stänga in dig i källaren ibland eller tejpa för din mun!

Jag kunde inte släppa det ur huvudet. Har jag blivit bitter? Jag insåg att jag faktiskt är en annan person nu än vad jag var då. Förut var jag verkligen sprudlande glad och gick alltid runt och skratta. Nu är jag ju fortfarande glad, men jag skulle nog kalla mig en mer realist. Jag stör mig så mycket mer på saker nu en vad jag gjorde förr, som till exempel dom som ska ställa sig mitt framför ens barnvagn. Så realist är jag nog, inte bitter. Jag säger vad jag tycker, det gjorde jag inte på samma sätt förut.

Här har ni två bilder på ett litet mindre par, då fick vi minnsan plats i en 90 säng: