Hur är de att bo tillsamman? Är de svårt att hålla sig ifrån varandra, typ pussas av ren vana? Och dela säng? Skulle vara intressant att veta hur svårt de är att bara ställa om. Ni gör de bra och alicia uppskattar de säkert! 
Svar: Jag tycker faktiskt att det går förvånansvärt bra, det kanske beror på att vi inte är osams utan försöker vara vänner för vi kommer ju alltid behöva ha ett band till varandra, vi kan ju inte bara försvinna ur varandras liv. Men . . . Självklart gör det situationen jobbig när man bara vill börja om för alla minnen finns ju i lägenheten och det känns som ett långdraget farväl. Konstigt nog bråkar vi ingenting nu, varken om vardagssysslor eller annat, det bara rullar på utan minsta kommentarer, kanske för att man bara e.
Att ta på varandra som förut försvann fort. Självklart är det ju konstigt när man ligger i soffan på helt olika håll. Man är ju så van vid att vara nära.
Ja, vi sover fortfarande i samma säng. Vi har en otroligt stor säng så vi ligger inte på varandra och det har inte uppkommit några problem där, skönt nog.
Vi försöker verkligen sköta det på ett fint sätt för Alicias skull. Jag vill att hon ska växa upp med skilda föräldrar som är vänner och kan prata med varandra, vara enade. Det är det enda jag önskar. För mig är det otroligt viktigt.
Men summan utav kardemumman. Det fungerar men gör hela situationen långdragen. Sålänge man är vänner och inte bråkar (kommer överens) så tror jag att allt rullar på bra. Det är ju en fördel när man har småbarn då man kan lasta av varandra och inte missa något framsteg hos ens lilla ögonsten.
Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet
