Inatt har jag sovit som en orkan, sängen var helt upp och ner imorse. För den delen har jag knappt sovit, vilket syndes på mina trötta ögon när jag tittade mig i spegeln. Gårdagen i Uppsala vart jobbigare än väntat. Livet är jävligt orättvist, ja det är det. Och just nu suger det. Men vad ska man göra åt det? Det här försvinner inte för att jag går runt och blir bitter, för att jag förbannar någon. Jag vet inte vem jag ska vara arg på. Jag har ingen att vara arg på, för det här är ingens fel. Det är nu i livet jag måste vara stark och tänka att ingenting är omöjligt.
Jag hoppas och kommer kämpa för att behålla mitt jävlaranamma i mig och de stunder jag inte har de finns min armé där och hjälper mig. Min älskade armé som består av min familj, min släkt och mina vänner. Med er vid min sida måste det här gå bra, hur smärtsamt och jobbigt det än blir. Det går. Det svåra är bara att förstå, för det har jag nog inte riktigt gjort även om jag suttit där och tittat på röntgenbilderna.
Allt i livet sker av en anledning. Inget i livet är en slump.
Allt har en mening.
Emma
