När man är så trött att man nästan mår illa är det jobbigt. Extrem trötthet som gör att man vill försvinna ur sin kropp. När man inte ens orkar gå och lägga sig för att vila, då är man trött. Fredagen i Stockholm var riktigt bra. Kul att få komma ut på något och stirra på något annat än dessa väggar hela dagarna. Min tavla med mina bilder som jag fick ställa ut var superfin! Jag väntar med spänning på posten varje dag i hopp om att den ska komma. Kommer bild när jag väl fått hem den. ;]
Att få träffa Julia, Hanna och alla andra som var där var stort. Ung Cancer betyder så otroligt mycket för mig och jag kan nog inte sätta det i ord. När jag skulle säga till Hanna vad det betyder – allt de gör – gick det så klart inte att prata mer. Tårarna rann och mitt hjärta exploderade lite smått. Det de gör, allt de gör är otroligt. Ovärderligt. A-m-a-z-i-n-g. Det var en kväll där jag fick träffa fantastiska människor och Rosanna ska ha en eloge för allt jobb hon (och de andra) lagt ner. Och för att min tavla blev så fin som den blev.
Beskedet hos läkaren i måndags kändes sådär peppande, men så tittar jag på min lilla Fuck Cancer-pin och känner bara att jag ska skicka skiten långt åt h-vete hur som helst. Mårten ska aldrig få stoppa mig.
