Mitt hjärta krossas varje gång jag får ett mail från någon cancerdrabbad. Speciellt de gånger de är unga och mitt i livet, med dåliga besked. Det har varit som stopp i mig när det gäller tårarna på sista tiden. Har varit i någon bubbla där Freja varit hela mitt liv och gett mig massa positivt och bara kärlek. Har nog inte orkat vara så ledsen. Men så läser jag meningar som gör att jag återigen brutalt kastas in i kaoset. Livet och vardagen med cancer. Läkarbesök, MR, kontroller och besked. Väntan och ovisshet. Jag har förträngt det även om Mårten är så påtaglig just nu så jag vill bli av med min skalle.
Proppen med tårar lossnade när jag läst klart mailen och förstått vad som stod. Påmind om hur min situation ser ut. Allt jag känner igen mig i och att jag faktiskt inte är frisk oavsett om ärren inte syns lika bra och trots att håret växer ut. Påmind om allt som kan hända. Påmind om hur skört livet är. Men det är så skönt, att bli tömd på tårar som tynger en mer än man anar.
Fan. Fan för folk som tar livet av sig. Fan för folk som slänger sitt liv åt helvete, rent utsagt. Här ska det inte hymlas med något. Här ska bara sanning fram. Obekväma sanningar. Cancer är så jävla orättvist så det finns inte.
Och förlåt mig för de obesvarade mailen, det kommer ett svar inom en snar framtid, jag lovar.
Ett extremt stort förlåt till Ingela E.
Emma
