När allt bara fungerar tänker man inte på det. När man blir sjuk är det det enda man tänker på.
Jag är glad att jag inte tar saker för givet i samma utsträckning som förut. Jag är glad att jag kan se vardagens fina sidor. Att jag ser vad livet verkligen handlar om, och att jag kan se människor för vilka de är och inte vad de har på sig och hur de ser ut. Usch för denna ytliga och stressiga värld vi lever i.
Jag är i och för sig inte glad att jag har cancer, men det har lärt mig massor. Jag har insett.
Men kunde man inte fått lära sig det på ett bättre sätt? Måste man verkligen genomgå en kris för att förstå? För att fatta? Livet är här, livet är nu.
Emma
