Mörka drömmar och svårigheter att hitta ut. En bilolycka, vargen stod i vägen och dök upp från ingenstans. Obehagskänslor över hur verklig den kändes, så nära, så skräckinjagande. Vaknade med ett hjärta som bultade och andan i halsen. Det var bara en dröm… Ändå kände jag mig så illa till mods när jag vaknade, tittade runt i rummet och försökte lugna mig själv. Provade på nytt att somna, vargen var tillbaka och likaså skräcken. Där stod jag mitt emot vargen, som var stor nog att sluka mig hel. Spring. Spring för ditt liv, Emma. Jag var som fast klistrad. Nu är det slut. Nu kommer jag dö. Vaknade återigen, nästan illamående, klockan var 02:32 och jag gav genast upp tanken på att gå upp. Jag kände mig som det där livrädda barnet som blivit satt i en berg- och dalbana mot sin vilja. Jag ville bara grina. Hjärtat rusade av bara tanken på vargen. Gav det ett nytt försök att sova och där var den igen. Kändes som att någon höll fast mig, tvingade mig stå mitt emot den och alla mina försök att springa därifrån misslyckades, likaså att vakna. Ta mig upp ur drömmen. Vargdrömmen förvandlades till en hektisk jakt, alla människor jag mötte var ute efter att döda mig. Nästa scenario var vargen tillbaka, varannan scen ungefär. Varg, människor, varg, människor, varg… Vad är det här?
En natt fylld med ångest. Dödsångest. Situationer där jag ser döden i vitögat och förbereder mig på att säga hej då, att ge upp, men jag vägrar. Jag slåss för att få vakna och inse att det inte är verklighet. Jag tänker inte lägga mig ner och dö, no matter what.