För några dagar sedan fick jag en spännande förfrågan om ett fotoprojekt. Det var Lina som pluggar till fotograf som hörde av sig och frågade om jag ville vara hennes fotouppgift. Uppgiften var att spendera 24 timmar tillsammans med någon hon aldrig träffat. Att dokumentera och fota, via bilderna berätta en story. Jag, som älskar att träffa nya människor och göra sådant jag aldrig gjort förut tackade ja direkt. Jag har faktiskt något utav en rädsla för att missa saker i livet. Det kändes direkt som det här kunde vara en sådan grej som kan vara otroligt givande och roligt. Men det kan ju verkligen gå hur som helst att spendera 24 intensiva timmar tillsammans med någon man varken känner eller någonsin ens har träffat. Att släppa in en främling i ens hem, men min dörr är oftast öppen för sådant och det är något jag är glad för. Det har gett mig så många fina möten med andra människor och vissa har lett till vänskaper jag uppskattar så enormt. Jag känner tacksamhet och ödmjukhet inför det. Erfarenheter och vänner för många, många år framöver.
I går var det klart fundersamt vad jag hade gett mig in på, en aning, det erkänner jag. Vännen som frågade ”Va, vadå? Har du aldrig träffat henne?? Ska hon sova över, HÄR??”. Jag kunde inte göra annat än att skratta. Jag förstår så väl reaktionen och att hon var förvånad. Lite halvgalet kanske. Men varför inte? Var har jag att förlora på det? INGENTING!
Det enda jag visste om Lina när hon kom var hennes namn och ålder, var hon bor och vad hon pluggar. Resten var som ett blankt papper. Sjukt spännande.
Lina visade sig vara världens goaste tjej. Vi hade sjukt mycket gemensamt jag är så oerhört glad att jag sa ja. För sedan hon kom i går har vi pratat och umgåtts. Skrattat och skrattat. Hon har fotat och dokumenterat. Mig, Freja, mina ärr, sjukhuset, fixande med frukost och allt där emellan. Vi har pratat om livet och döden, cancer, rädslor och okunskap. Spirituella saker, ayurveda, relationer, fotografi, passioner och drömmar i livet. Normer, resor, mat, familj, kläder, meditation och mindfulness. Listan tar inte slut där. Alltså jag fattar inte hur mycket vi snackat och hunnit med på ett dygn. Hon kom i går och direkt sprang klockan i väg. Vi fattade ingenting när vi tittade på klockan som var 02:30 och vi insåg att det var dags att sova. Freja tittade sömnigt på oss och undrade nog när vi skulle ge oss. Idag blev det en sväng till sjukhuset för att göra röntgen på hjärnan, så man har lite koll på vad som händer och pågår med Mårten. Nu är det bara att invänta svaret och hålla tummarna. Känns skönt att kunna säga check på det.
Det här inlägget vill jag tillägna Lina. Tack för det senaste dygnet. Alla samtal, all energi, allt allt allt – det har gett mig oerhört mycket! I morgon kommer jag nog vara trött, men det kommer vara SÅ värt det! Jag önskar verkligen fler var mer öppna för det okända. För sådant de inte vet eller känner till. För människor de inte känner eller vet något om. För intressen eller saker som de själva kanske inte hade valt. Man kan upptäcka så mycket roligt, nytt, spännande, intressant, givande, utvecklande på vägen. Sådant som jag är så (haha) livrädd för att missa. Tack Lina!
Emma
