Jag måste erkänna en sak. Det finns mycket jag ifrågasätter om mig själv när det kommer till föräldraskapet och det dyker ofta upp tillfällen då jag känner mig som en riktigt lat och usel mamma som totalt saknar engagemang. Jag hatar till exempel att gå ut till lekparken eller åka till leklandet; det här med att åka rutschkanor och få sand i skorna är helt enkelt inte min grej. Jag kommer oftast med någon bra ursäkt för att slippa följa med ut, och åker vi till leklandet så vill jag helst bara sitta i cafeterian med min mobil och en latte.
Och det här med att byta bajsblöja… Om jag kunde så skulle jag avsäga mig den uppgiften för all framtid! Jag tror inte ens jag tömt blöjhinken en endaste gång pga att jag inte klarar av lukten…
Faktum är att det mest ansträngande jag gör med Frank är att ta med honom till Sats där han får vara på barnpassningen (vilket han älskar!) medan jag får träna ifred.
Och vet ni? Något utav det värsta jag vet är alla dessa lager med ytterkläder som ska tas på och tas av… Visste ni att jag under vinterhalvåren tajmar hämtningen och lämningen på förskolan när dom är utomhus? Allt för att lyfta så få fingrar som möjligt.
Och detta är ett big no no (och nämner man det i föräldragrupperna på Facebook får man räkna med otaliga påhopp), men jag njuuter av att få egentid med mina vänner. Att gå ut och snacka skit, dricka vin, äta mat, gå på bio, resa – you name it! Jag har inget som helst dåligt samvete över att jag unnar mig att gå ut och ha kul istället för att sitta hemma och vara ”the perfect housewife” (vafan det nu är – välkommen till 2016). Faktum är att jag har någon slags teori om att jag blir en bättre mamma om jag är en gladare mamma! (Vilket ju faktiskt låter helt rimligt nu när jag skriver det såhär, men att sätta sina egna intressen i främsta rummet verkar ju inte vara något som ”bra mammor” gör).
Kort och gott; det finns många ”föräldrauppgifter” som jag inte är något större fan av och hemskt gärna skulle vilja avsäga mig eller överlåta helt och hållet till min stackars make! Men så får man ju inte säga… eller?
Men även om jag inte är den mest exemplariska mamma när det kommer till alla punkter så kände jag mig igår faktiskt som världens bästa mamma.
Lilleman ramlade från soffan, slog upp flärpen under överläppen och blödde kraftigt. Absolut inget allvarligt, men självklart gjorde detta ont och Frank var riktigt ledsen. Jag bar runt på min stora 2-åring (98 cm och 17,5kg) som förvandlades till en klängig och otröstlig koalabjörn. Pussade, tröstade, viskade, torkade bort blod, sjöng och kramade om. I nästan en timme bar jag runt Frank tills han till slut somnade i mina skakiga armar.
Och jag inser att även om jag inte alltid är perfekt på alla sätt och vis så är det dock i stunder som denna jag överträffar mig själv och blir världens bästa mamma – för mitt barn. För trots avsaknaden av engagemang när det kommer till lekland och blöjbyten så kommer jag alltid finnas vid Franks sida och överösa honom med kärlek, tröst, kramar och pussar när det behövs – oavsett om han fortfarande är min lilleman eller vuxen karl.
