Jag stöter på en ganska tråkig ”kultur” bland oss mammor. Läser om det på sociala medier, får själv höra på min blogg och från vänner. Att när du blir mamma, ska du offra ALLT! Det är bara att ge upp, du kommer inte i första prioritering i NÅGOT. Allt som du någon gång uppskattat ska du bara glömma nu, 24/7 tills du dör ska du bara existera för ditt barn.
Missförstå mig inte nu, allt jag gör, gör jag för Eira. Och jag offrar mig varje dag, för hennes skull. Skiter i att äta, om det inte passar. Håller mig från att gå på toa ibland. Hinner inte duscha. Ja listan kan göras lång på ”vardagliga” uppoffringar. Som jag gör för att jag VILL att Eira ska må bäst, såklart!
Men sen finns det en skara mammor som tycker att man som mamma inte får unna sig egentid. Som tycker att egentid är ett påhitt och man är självisk som behöver det. Och jag skriver inte att ni som INTE behöver egentid gör fel, så varför ska den skaran klanka ner på oss mammor som BEHÖVER egentid? Alla behöver vi olika saker i livet, men hade jag bara varit mamma och aldrig fått göra ”Frida-saker” hade jag blivit så deprimerad.
Är jag en sämre mamma för det? Tar jag hand om Eira på ett annat sätt, för att jag ibland vill dricka vin/äta middag ute eller hitta på saker utan bebis?
Jag skrev ett inlägg tidigare i min blogg där jag diskuterade om ifall jag och Jakob skulle resa bort 1-3 dygn innan Eira fyller 1 år och fick en drös kommentarer om att det inprincip var lika med barnmisshandel…..Nu var vi tvungna till att sova utan Eira i tre dygn när Jakob blev så pass dålig och fick ligga inne på sjukhus. Misshandlande vi Eira då? Eller gäller det bara när man har roligt under tiden UTAN barn?
I början när jag var helt färsk mamma tog jag väldigt illa vid mig, och kände mig osäker. Nu har jag vuxit in i min roll, och Eira är bekräftelsen på att vi gjort rätt- hon är glad lycklig och en välmående flicka som utvecklas MASSOR.
Jag & Jakob är noga med att ge varandra egentid, och tid med varandra. Det har nog gjort att den första tiden med bebis gått relativt smärtfritt! VI är lyckliga, och detta funkar för oss. Kanske inte för alla… Men det ända som betyder något är att VÅR familj är lycklig, sen om det sitter några vid sina datorer och anklagar oss rör mig inte längre, och DET är en skön känsla
Hör ni till skaran som klarar er utan egentid eller som mig, värdesätter egentid?:)
