Nu ska jag berätta för er om min son Morris som är 3 år gammal. Han lever livet här på semestern på Mallorca. Han är levnadsglad liten pojke om än gnällig till och från. Men det har han ju alltid varit. Dock hade jag hoppats att gnället skulle försvinna med takt att pratet skulle släppa mer men njae…inte än. Men jag lever på hoppet!

Den senaste tiden har han funderat på det här med kön. Han vet och förstår att hans storasyster är en flicka, pappa är en stor pojke,  mamma är en stor flicka och hans två kompisar här på semestern är även dom flickor. Han gillar att leka med bilar men vill även leka med dockor precis som storasyster och tjejkompisarna gör. Häromdagen köpte vi hem nya dockor till alla tjejer men jag valde att köpa en annan grej till Morris och det var ett stort misstag. Han ville också ha en docka precis som tjejerna fick. Såklart. Dumt av mig att tänka något annat. Rättvist ska de ju vara. Ddet var bara att köpa en docka till honom nästa dag. Precis som med den glittriga bollen några dagar senare. 

Så jag är väl inte så förvånad att han numera deklarerar att ”jag är flicka ” och inte en pojke. Om och om igen.  Go for it säger jag.

Men hur länge tar man ett sånt uttalade som gulligt tycker ni? Och vid vilken ålder ska man ta det på allvar? Självklart vet jag att en 3-åring säger de mest knasiga sakerna hela tiden och tar därför Morris kommentar med en nypa salt. Men generellt : när tror ni man som förälder ska uppmärksamma ens barns frågor och tankar om sånt här?