Idag har varit en jobbig blä-dag och hela dagen har jag tänkt beklaga mig på bloggen om hur pissig denna dagen varit. Vi blev tvungna att åka in till ALB för påfyllning av blod, läkarna är inte nöjda med Mejas nutrition utan ska öka TPN och sätta in ”vuxenTPN” istället för barn eftersom hon inte verkar få i sig tillräckligt med näring, A-vitaminstarten sket sig eftersom Meja dessvärre tvärvägrade stoppa i sig kapslarna. Så efter tre timmars trug, gnäll, böner, bråk och mutor fick vi lov att ge oss.
Nu har ”apotekarn” gett tipset att blanda kapslarnas innehåll med olivolja och ge i sonden, så det försöker vi med imorrn.

Men när vi kommit till Q84 och inser att de finns de som har det betydligt värre, så rinner dagen av mig som vatten på en gås.
Vi har ingenting jämfört med andra.
Våra plågor är jämna och trösklarna låga.
Vi har styrka att klara detta. 

Men det finns en familj som har det värre. Betydligt värre. Och idag ger jag all min kraft åt dem!

Samtidigt undrar jag om det verkligen finns någon Gud, för det betvivlar jag i denna stund skarpt!