Och vad fort man vänjer sig. Meja vägde som lägst 15,0 kg och var som en litet skelett, från att varit en rultig, pigg tjej så var hon hålögd och späd så man trodde hon skulle gå av om man nuddade henne. Hon gick i veckan som var upp till 17,5 kg vilket är det mesta hon vägt under sjukdomstiden! Tjoho! Man vänjer sig otroligt snabbt vid det utseende hon har just för stunden. Man glömmer snabbt bort hur hon såg ut för bara någon månad sedan… kanske lika bra det…

Hon har inte riktigt velat äta de två senaste dagarna och gick ner till 17,2, men så idag, efter påfyllning av blod (hon låg på ca 75 i Hb) så fick hon aptiten tillbaka. Hon åt en hel tallrik pasta med skinksås (en halv portion om man jämför med de andra barnen), men ändock hela sin portion!!! Det har aldrig hänt att hon ätit upp allt vi serverat. Jag blev så otroligt glad och hoppas återigen att det går uppåt så vi slipper sond på fredag…

När vi lade oss nu ikväll frågade Meja varför man inte får tag hem sjukhus-nattskjortorna och tyckte bestämt att de borde finnas som stickpresent! Hon skulle välja det nästa gång! Och jag förstår henne, de är faktiskt riktigt sköna att sova i! Jag skulle nog oxå välja det som stickpresent om jag fick!

Apropå annat jag glömt bort så var det att jag i somras skickade ett mail till Magdalena Graaf. Hon har läsarkrönikor i sin blogg på onsdagar och idag kom vi med! Det tackar vi för! <3
Här hittar ni den:

http://magdalenagraaf.se/lasarkronikan-var-yngsta-dotter-har-fatt-cancer/