Nåt fel på mig. Jag borde vara till mig av lycka och glädje. Det varade bara en kort stund. Sen kom paniken!

Paniken för vad jag ska göra. När Meja så småningom börjar komma tillbaka till vardagen och återgår till dagis mer & mer och sen i höst skolan. Då är jag ensam kvar med min oro för återfall. Arbetslös med mina egna problem som plötsligt återigen kommer upp till ytan. 

Vem är jag? Vem är jag utan Meja? Jag har praktiskt taget suttit ihop med Meja det senaste året. Jag har som mest varit ifrån henne några timmar åt gången. Jag känner mig inte hel utan henne. Det var bara jobbigt och konstigt efter lunchen på dagis när jag satt nere bland alla vinterkläder och blippade på telefonen. 

Rädsla för försäkringskassans ”regel” att hon inte få vara mer än 2 timmar på dagis så länge jag VAB:ar 100%. Hur ska hon komma in i verksamheten då? Irritation över att då behöva gå till arbetsförmedlingen som arbetssökande när jag måste stå standby och vårda henne vid minsta lilla som kan komma när som helst. Men jag måste ju skydda min SGI, annars är jag körd. 

Hon är inte friskförklarad. Hon är under behandling. Hon har A-vitaminkurer till i sommar och barnonklogen uppmuntrar under tiden så mycket dagisvistelse som hon orkar. Det är ju minst lika viktigt med det sociala! Men det tar inte försäkringskassan någon hänsyn till.

Att jag, som inte haft en chans att prata med någon än så länge, kanske borde börja ta hand om mig själv innan jag faller fullständigt. Men det finns det ju ingen chans till. På två timmar hinner jag inte mycket. Men jag vet att jag måste. Jag känner redan nu kraschen närma sig.

Än så länge går allt framåt på Mejas väg mot tillfrisknande. Hon mår bättre! Men risken är fortfarande lika stor för återfall. Oron ska man fortsätta leva med samtidigt som man ska försöka leva ett lika normalt liv som alla andra. Hennes hår börjar komma tillbaka, sonden är borta och slangarna in i blodbanan ser ingen under tröjan. Hon äter och är pigg. Alla är glada och nöjda. Missförstå mig nu rätt, jag med, men likförbannat är vi rätt ensamma med oron. Oron för återfall. Ett barn frågade mig idag, är cancern borta nu? Ja jo, just nu… (Men vem vet hur länge?! Och vad som händer då, det vet jag. Men jag önskar att jag inte visste.)

Jobbiga tankar får jag väl nu dras med och förmodligen ett bra tag framöver. 

Det hjälpte inte ens att skura badrummet!