I flera månader har jag sagt att jag måste ringa min kurator och min husläkare… men jag skjuter upp det hela tiden för jag hinner inte må dåligt nu. Men om jag nu ändå gör det. Inte kan somna på kvällarna, drömmer mardrömmar, vaknar 100 ggr per natt, har bomull i hjärnan, tappar grejer och har minne som en guldfisk för att inte tala om noll tålamod. Då kanske det är dags.

Idag bestämde jag mig för att, när jag lämnat Meja på dagis, ringa vårdcentralen. Bara det är ett stort steg, jag lovar. Kontentan av det samtalet var att min läkare är uppbokad hela februari ut, min kurator är sjukskriven själv och om jag ska få hjälp behöver jag komma dit kl.08 på en akuttid, när Meja sover (och har TPN kopplat) och när alla andra, inkl Nicke, jobbar. 

Och jag vet att det inte är där skon egentligen klämmer, utan det att det kommer att ta minst lika lång tid för mig att ta mig dit på en akuttid som det tog att faktiskt bara ringa det här samtalet. Ses om 6 månader!

Hemsjukvård kanske vore nåt för mig med!

Tur att man har bästa medicinen på bästa gömstället! Bland kastruller där INGEN är utom jag!