Och jag hoppas fortfarande vi kommer iväg! Jag tycker att det borde gå att ordna på ett eller annat sätt. För Meja mår faktiskt ganska bra. Om man jämför med sist hon hade sepsis. Nu har jag läst gamla inlägg och hon var mycket sämre sist. Då hjälpte inte alvedon och blodtrycket var superlågt, hennes allmäntillstånd mycket sämre än nu. 

Om ingenting förändras så tvivlar jag inte på att hon kommer att orka åka till Malmö. Alvedon kan jag ge, om febern fortsätter bryta genom mellan varven. Det enda kruxet nu är vancomycinet. Men vi åker ju inte till öknen direkt så någon lösning borde finnas om inte annat så borde vi väl kunna åka till sjukhuset där två-tre ggr per dygn…

För om ni inte redan förstått det, så betyder den här resan och att få se Linus på melodifestivalen jättemycket för oss. Inta bara för Meja, utan för oss allihop, för Mejas syskon, för oss som familj. Vi drömde om detta i somras, vi sa tidigt att Linus kommer att gå långt. Meja berättade för alla sjuksköterskor att han kommer bli jättekändis och visade bilden på de två tillsammans på sitt ipadskal. Barnen har längtat till den här helgen. Bara att vi i familjen ska åka och umgås. Vi har fått bra sittplatser och de hoppas på autografer från alla som är med. För allas skull behöver vi komma iväg på detta roliga som vi sett fram mot sedan november! 

Man får avstå tillräckligt många saker med ett svårt sjukt barn. Med ett svårt sjukt syskon blir man väldigt åsidosatt att det krossar mitt hjärta om jag behöver säga till Mejas syskon att det inte blir av. Inte detta heller, för Meja måste vara på sjukhus. Även fast hon är pigg. Det räcker inte med att vara orolig för henne utan det roliga vi sett fram mot blir också inställt ”pga henne”. Skammen och skuldkänslorna för sådana tankar tar knäcken på dem. 

Så detta är inte bara för Meja. Inte bara för Linus. Utan för oss alla! 

Och jag hade aldrig riskerat hennes hälsa! Men man måste fortsätta leva för att orka vidare.