Nu har jag nog känt den på riktigt för första gången, tror jag. Den där rädslan för återfall. Den är så skrämmande och bara slukar bit för bit av ditt intre. Den sprider sig som en svart rök tills man inte kan andas. Tills man måste bita sig i läppen för att inte börja skrika och gråta ut all orättvisa. Är draken tillbaka där inne i min flicka?
Det är säkert inte så. Men rädslan äter upp en i alla fall. Det är det den gör liksom. Hur man får bukt på den, ja, det är väl lite vettiga svar från läkare kanske. Och väntan. As usual!
Meja har ju alltså sovit hela dagen. Jag ringde till onkologen vid tio i morse och vid fem äntligen ringde en läkare upp. Han kan ju inte riktigt svara på så mycket efterom han aldrig såg henne igår och kunde göra någon egen bedömning. Han konstaterar att det verkar vara konstigt skött om det jag säger stämmer. Hans råd är att ge alvedon och truga på med vätska och mat. Hon måste få i sig genom munnen, det är viktigt att hålla igång magen. Men om hon sover, inte vill, säger sen, vägrar osv? Jag hade då lyckats med kanske 15 ml apelsinjuice på hela dagen. Han gick motvilligt med på att öka TPN´t, med bara 50 ml. Hennes lever klarar inte mer sa han, man han kunde väl ökat tiden med ett par timmar och gått tillbaka till 950 som det var förut? Jag vet jag är ingen läkare, men men… jag förstår verkligen inte varför man inte vil få i henne lite mer som en hjälp på traven? De där 50 ml gör väl varken till eller från, mest försöka göra mig till viljes kändes det som. Men vi ska ha återkoppling i slutet av veckan för ev insättning av sond igen.
Han tror att hennes mående faktiskt förklaras av influensan och hennes grundkondition och att det tar extra tid för henne att återhämta sig.
Så kan det ju vara. Så hoppas jag innerligt att det är.
Och på kvällen piggnade hon faktiskt till lite, åt glass och drack lite mer. Skönt! Hoppas att det fortsätter!
Men när jag tänker efter var hon faktiskt lite piggare på akuten, samma tid igår. Så vi får väl se om hon är däckad imorrn igen eller inte….
Jag har inte sett om hon kissat eller inte. Hon har nästan klarvattniga diarréer.
Och det jobbigaste av allt är när hon då och då faktiskt klagar på magsmärta. Det gjorde hon nyss innan hon somnade. Mitt hjärta hugger till och jag mår illa. Flashback!
Hon sover bredvid mig idag och innan hon somnade sa hon: mamma, du är en fin människa. <3
Själv lär jag ligga vaken med mina tankar och min förödande oro som inte leder till något bra.
Ska man leva med denna rädsla varje gång hon åker på vanliga virus? För det måste det vara, sviter efter ett jobbigt virus. Ingenting annat. Hoppas på en pigg Meja imorrn så min magkänsla får sig en smocka som heter duga!
