idag kom ASIH igen! Och det var två av våra favoriter! De är saknade hur konstigt det än låter! Bästa!

Det var dags för lite provtagning inför läkarbesöket. Det var egentligen inte ordinerat, men jag ringde och mer eller mindre krävde att jour-läkaren skulle ordinera för att vi ska slippa vänta flera timmar på ALB i onödan (för jag tror att Per Kogner till 90 % vill ha färska provsvar). Det var ju en vecka sen sist och man vill ju se att allt ligger bra till, framförallt kaliumet med alla diarreer som varit.

Meja har ju själv kommit på bästa sättet att få nålen instucken i porten. Förut (i början med alla cytostatikavändor) räknade de alltid till 3 eller 16 ;), sen vande hon ju sig vid CDK-slangarna och slapp sticket. Men nu har det varit lite jobbigt att återigen sticka och hon har spänt sig och nojjat upp sig själv innan, medan de räknar stegras paniken för sticket. Så för ett par gånger sedan knäckte hon det alldeles själv, hon bad dem att inte räkna alls utan bara sätta nålen utan förvarning. Det går hur bra som helst! (det är ju Emla´t, så det gör ju inte så ont, åtminstone när man klarar av att slappna av). Hon sa inte ett knäpp idag heller.

Dessutom lärde hon sig igår att ta A-vitaminkapslarna alldeles själv, så nu gör hon det med. Ja, de har på något hemskt sätt inget annat val än att bli ”stora”.

En annan sjuk grej i det här är min syn på ”normalkroppen” hos ett barn. Min bild har blivit helt förvrängd för att jag varit så nära Meja det senaste året. Tjejerna badade idag och jag kommer på mig själv att tänka att Emmi nog är lite mullig! Hallååå!!! Hon är en liten spinkis! Meja är ett skelett och sjukligt smal. Ändå har hon blivit det normala och de andra barnen ”mulliga”. Snacka om hjärnspöken! Som en anorektikers skeva syn på sin egna kropp.

Åh, vad jag önskar tillbaka min glada busiga köttbulle. Med bus, värme och kärlek i blicken istället för att hennes mörka ögon ska spegla livets visdom.