Tänkte berätta vad som är problemet med min mage igen. Har gjort det tidigare men eftersom alla inte känner mig och alla inte följt med från början så får det blir lite upprepningar… dessutom kanske jag bearbetar allt lite till!

Så här skrev jag ett år efter skadan:

Jag skulle in för att göra en vaginal rutinoperation, ta bort en polyp och spiralen, över dagen bara…(vilket jag iofs var nervös för) Men nåt går fel, de punkterar både livmoder och tunntarm. Ligger kvar för observation och när jag får så ont i magen att jag tror jag håller på att dö, inser de att tarminnehåll rinner ut i bukhålan och det blir en akut bukoperation! Minns inte mycket av detta pga allt morfin de sprutar in, minns inte ens om Nicke var med mig eller inte… Läbbigt var det i a f!!!

Ja, trauma kan man ju lugnt påstå. Jag hamnade i posttraumatisk stress och med en magsmärta som inte ville ge vika. Jag gick på smärtkliniken på St Göran, psykologer, kuratorer och gastroenterologer på Ersta sjukhus… hit och dit i över två år. Jag var under denna tid sjukskriven. Jag fick diagnos FAPS (functional abdominal pain syndrome) som är likställd med svår IBS. Postoperativ funktionell tarmstörning som inte går att göra något åt, utan jag ska lära mig leva med det. Min mage svullnar så att jag ser ut att vara i sjätte månaden. Och jag får så förbannat ont. Kan knappt sitta, stå eller ligga. Inga mediciner hjälper utan det är bara att försöka somna och vänta på att det ska försvinna. Det kommer och går precis som det vill och jag kan inte hitta några samband med kosten.

Det gick så långt att min arbetsförmågebedömning bedömdes vara 50% och jag valde att säga upp mig på mitt jobb i Stockholm, då resorna inte direkt gynnade min hälsa. Jag började plugga konst (som jag brinner för) nära hemmet för att själv se vad jag klarar av. Grejade såklart inte det heller, blev sjukskriven igen och sen blev rasade världen fullständigt, Meja blev sjuk.

För sina barn har man tydligen enorma krafter som sätter in, så på något sätt grejer jag det här, trots att jag fortfarande har ont och ibland vaknar och knappt kan gå. Men det faller i glömska när Mejas hälsa är så mycket viktigare än min. Hennes sjukdom är livsfarlig, min är bara ”jobbig”. 

Dessutom fann min gynekolog att jag även har Adenomyos (endometrios i livmoderväggarna). Men han tror att den är av sekundär betydelse. Han är orolig att om vi opererar bort livmodern så kan resten bli värre. 

Ja, någon gång i framtiden är det väl dags att ta itu med min kropp och knopp oxå.  

PS. Jag anmälde läkaren, som drog med tången flera gånger och perforerade och krossade tunntarmen så man fick operera bort 1 dm. Södertälje sjukhus fick ingen varning, men Socialstyrelsen sa att han borde rådgjort med en mer erfaren gynekolog!.

PSS. Jag har även anmält skadan till patientskadenämnden där ärendet fortfarande är under handläggning.