Tidigt imorse åkte vi mot ALB för dagens operation. Meja var först på listan, vilket  var skönt. Inga fördröjningar utan allt flöt på och hon sövdes vid åtta.

Nicke kunde vara med den här gången och Meja ville så gärna att han skulle få vara med vid sövningen så jag fick snällt vänta utanför. Det är också en konstig känsla, att inte få vara med. Jag har hela tiden tagit sövningarna med Meja (innan hon blev sjuk var sövning av barn Nickes bit ;)). Men nu kändes det så konstigt och tomt att inte få klappa på henne, att inte få ge sista pussen och önska henne fina drömmar om havet i Thailand. Att stå utanför dörrarna och vänta. Jag vet ju att Meja egentligen skulle klara det galant själv, att hon inte behöver mig, hon är ju så duktig med sövningen och gillar det verkligen, men risken med sövning finns ju ändå där och det var jobbigt att släppa… för mammahjärtat.

Nicke fick iaf instruktioner att ta kort, hahaha!

Som vanligt drar allt ut på tiden. Och varje minut känns som en timme i slutet. Något har gått fel. Frågan är bara vad!

Äntligen ringer de och vi får träffa kirurgen (JS). Allt har gått bra. Det blev lite strul med storleken på stenten dock.
Den JS hade tänkt sig blev få kort och han vågade inte låta den sitta kvar för den kan tydligen flytta sig och bli svår att få ur sedan. Så han skulle byta till en större vilket tog lite tid, då den egentligen var för tjock. Den var lagom längd men gick tydligen väldigt trögt att få in. Tillslut med lite trixande fick han iaf dit den.
Ger den inga besvär så får den sitta i sex månader och Meja får äta antibiotikaprofylax under den tiden. Under den tiden borde ärrbildning ge med sig och förträngningen släppa.

Men risken är väl rätt stor (eftersom den var i tjockaste laget) att hon får besvär som smärta när hon kissar, sveda, UVI:er och i sådana fall måste den ut och något nytt göras. Antingen om man beställer en specialstorlek åt Meja eller gör något annat ingrepp…

Vi ska ge det ett par dagar nu och se hur det går…

Det bra var i alla fall att han överhuvudtaget kom in, förträngningen var inte helt igensatt. Och njuren har fortfarande funktion.

Finaste lilla tjejen på uppvaket. Hon behöver sova sina timmar på uppvaket, annars vaknar hon upp som ett litet monster. Hon fick i alla fall sova ett par innan det var dags att väcka henne för att nästa patient skulle få plats.

Den här gången mådde hon mer illa än vanligt, hade ont i magen och väldigt ont vid urinering trots både perfalgan och morfin.

Men kärleken lyste upp hela uppvaket! Mina fina! <3