ni tror att jag är en bra mamma. Men ni har fel! Jag är värdelös som de helst vore utan. Framförallt min äldste.
Vi krockar konstant! Jag är elak mot honom. Så fort jag är arg, trött, ledsen går det ut över barnen och han är den känslige som tar åt sig och mår ännu sämre an han gjorde innan.
Idag tog jag bilen iväg för att tänka. Jag orkar inte med barnen. Nicke va inte hemma och jag klarar inte av att ens prata med dem. Jag ger dem inte den tid de behöver. Jag orkar inte.
Meja sov borta inatt och jag känner mig halv utan henne. Varför känner jag inte så med de andra? Varför har sprickan blivit så otroligt stor?
Just idag känner jag att jag bara kan lämna alla och flytta någonstans där ingen vet vem jag är. Bara bryta med alla, börja på ett nytt, enkelt liv i ensamhet. Typ som en munk.
Jag hatar att inte veta vem jag är och varför jag inte är som jag vill vara.
Låtsas vara någon glammig i silverpumps och änglaklänning, när jag egentligen bara vill gå i flipflops och haremsbrallor.
Varför är det så här? Meja mår bra = jag mår dåligt?
Åkte till ett rofyllt ställe hos antisarna i Järna för att tänka, där vi en gång promenerade lyckliga med en nyfödd Mio i vagn. Inte trodde man det skulle bli så här illa elva år senare?
Men där var det lika vackert, lugnt och rofyllt. ❤️
Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet
