Meja mår dåligt – jag kämpar på, rakryggad med min mask, som gör allt mycket lättare.

Meja mår bra – jag bryter ihop.

Igår hade vi en fantastisk dag! Vi gjorde massor av saker, badade, lekte, cyklade, grillade, gick på kalas… Meja var piggare än på mycket länge och solen sken!

På kvällen ringde gastroenterologen och meddelade att allt sett bra ut på biopsierna och att de inte hittat något mikroskopiskt heller som kan förklara hennes mående. Mitt sista lilla hopp om en lätt åtgärd försvann därmed och jag sjönk. Sen satt jag och grät och kände mig fullständigt värdelös hela kvällen. Orkade inte med någon utan stängde in mig i tvättstugan och tyckte jävligt synd om mig själv.

Varför måste jag deppa ihop när Meja mår bra? Kan vi inte bara få må bra allihop samtidigt?