För ni pallar inte höra svaret. Eller rättare sagt svarar jag bra, fast det är skit. Vi kan väl prata om vädret istället? Eller så väljer ni att läsa nedan. Men prata inte med mig, för det pallar jag inte. Utlämnande och kanske dumdristigt men skönt att skriva av sig. Fråga inte hur jag mår för jag mår skit. Men jag försöker och korta stunder går det.

Idag kom november med full kraft och jag har sovit bort hela dan. Förutom yoga och en promenad. Sov innan och sov efter. Igår hade jag huvudvärken från helvetet och sov återigen till tolv. Tack vare en fika med grannen lyfte jag något och kvällen blev bra. <3

Jag har nu knaprat tabletterna i typ en vecka och mår ännu sämre än innan. Jag vet att det kan bli så och jag vet att det borde bli bättre om ett par veckor. Men vad hände med nuet? Idag? Jag som ska vara så bra på att leva nu?!

Ska barnen dras med en galen, trött, irriterad morsa som bara ligger och sover eller är allmänt sur? Ska min man behöva lyfta mig i all framtid? För, som idag, när han också är lite trött efter en lång arbetsvecka, då pallar jag inte vara med längre. Då funderar jag på olika utvägar, försöker trigga igång bråk, gör allt för att provocera och är ännu surare på barnen. De har lärt sig att hålla sig undan stackarna. Och ibland får jag en varm kram som betyder allt i världen. Då kan jag återigen andas lugnt och få energi att orka lite till.

Jag blir så jävla frustrerad. Frustrerad på mig själv. Frustrerad på situationen. Frustrerad på att det mer och mer liknar den PTSD jag hade sist. Frustrerad över att jag vet och förstår men ändå inte kan stoppa det! Jag hatar det!

Förlåt.

Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet