Du vaknar också, av smärtan. Ofta. Trots alvedon, som förut hjälpt bra. Som förut hjälpt åtminstone tillräckligt. Du vrider och vänder och gnyr och rynkar pannan. ”Aj, min mage…”

Första dosen morfin fick du i natt och det känns jobbigt. Jag vet att det inte kommer vara sista. Men det har gått så fort på så kort tid. Jag hänger inte med. Jag förstår inte. Vad har vi gjort för att reta upp Gud, eller vad det nu är som styr vårt öde?

Nu ligger du med ro i ditt vackra ansikte. Du andas lugnt. Du sover. Du ser ut som när du föddes, som Snövit, rofylld, blek, röda läppar, mörkt hår. Du vackra lilla bebis.

Jag älskar dig för alltid!