Varför är det så? Varje år kommer ångesten med sommarlovet. Ångest över att göra saker. Ångest över att inte göra saker. Ångest över att inte hinna nyttja lovet fullt ut och ångest över alla inbokade saker.

Förr älskade jag sommaren, tyckte att det var den absolut bästa årstiden. Med åren har jag börjat älska våren mer. Och faktiskt även hösten. Sommaren har på något underligt sätt blivit förenat med stress och ångest.

Man bokar in saker, bara roliga saker, men när man nu kollar kalendern blir jag bara stressad över att vara fullbokad varenda helg. Speciellt när Nicke knappt kan ha någon semester under sommarhalvåret. Nu vill jag bara boka av allt och fly!

Fly till en liten enslig stuga i skogen. Utan el och vatten. Bara vara i naturen. Höra fågelkvittret och plocka blommor. Spela spel, måla, prata och umgås med barnen. Utan mobiler, paddor, datorer och tv. Äta god mat, lösa korsord, kanske till och med läsa.

Jag som inte läst sedan min magskada 2010. Jag som älskade att läsa böcker lyssnar nu bara på ljudböcker, samtidigt som jag gör någon nytta (typ viker tvätt, städar, diskar). Visst det är ju bra, men kanske man ska unna sig och koppla av ibland. Utan att få ångest för det… som jag får hemma. Igår låg jag faktiskt i solen hela dagen. Med ångest och deppläge över vad jag inte gör men borde göra. Att jag inte åker på utflykt med barnen, att jag inte målar om de där stolarna, att jag inte klipper gräsmattan osv. Ska det vara så i de här kommande nio veckorna?

Nä, hörrni, jag måste bort! Ställa husbilen på ett bra ställe och bara vara. Nu gäller det att övertala barnen att vara ifrån sin polare ett tag!