Alltså, jag kan inte ens räkna hur många gånger Meja sövts. Över 20 i alla fall! Det har varit för röntgen, för operationer, för provtagningar och nu är det alltså dags igen.
Men nu var det så pass länge sen att man inte är ”mitt i det” längre och då känns det lite jobbigt igen. Jag hade faktiskt vant mig, det var ju vardag och Meja älskade att sövas! Men nu är jag orolig och lite rädd igen. Även om det bara är en kort stund för lumbalpunktionen (ryggmärgsprov)…
Jag är orolig för svar. Jag vill ju veta vad det är som gör henne dålig men bara om det är något som enkelt går att fixa! Inte om det är något jobbigt…
Idag var vi på teambesök med gastroenterolog, dietist och nutritionssköterska. Hon ska fortsätta med näringsdroppet 2ggr/v, hon håller iaf vikten med det. Och de var inte överdrivet positiva till dieter/hormoner/tillskott… ;(
Meja frågade när hon skulle få operera bort port-a-cathen, fick tråkigt svar och började gråta. Hon vill verkligen bli av med den.
Förresten har de inte någon ”bäst-före-datum” vilket jag hört, utan de funkar tills de helt enkelt inte funkar längre.
Jag tyckte iaf att Meja såg lite piggare ut idag, så jag frågade om hon kände sig bättre… då kom hennes klockrena, alldeles för kloka svar;
-”nej, mamma, som det ser ut på utsidan behöver man inte alltid känna sig på insidan.”
❤️
