Jag har varit i en ordentlig svacka de senaste dagarna! Troligtvis för att Meja mått något bättre (tom feberfri i ett par dagar!) samt att svaret på Mibg-scinten var i antågande.
Den ångesten och oron man samlar på sig och som bara växer ju närmare svaret man kommer. Och tron att den uppdämningen skulle få rämna idag, att man skulle kunna få börja andas normalt igen. Eller åtminstone komma ett steg närmare sanningen och veta åt vilket håll man ska gå.
Men nä, när vi väntat och väntat och läkaren sen var 30 min sen och berättar att svaret ännu inte kommit. Då brister det fullständigt! Det var ju fasen därför vi åkte!
Visserligen fick vi träffa ”vår” läkare, Per Kogner, så det var ju inte helt bortkastat. Men vi kom ju inte vidare på något sätt! Mer än att jag, upprörd och bitchig, tycker att de skött den här vårdbiten uselt, tur min man var med och slätade över mina grodor lite fint… och samtidigt var det oerhört skönt att ha hans stöd och att de även fick höra från honom hur Meja har det!
Så, väntan och oron kvarstår.
