Jag vet, det är inte speciellt flärdfullt att diskutera kiss och bajs men nu gör jag det ändå

Bild från Google.

Alla har väl någon gång (ofta) varit bajsnödig, utom möjligtvis dem som pruttar glitter och bajsar hallontårta, haha.

Kiss och bajs är lite halvtabu att prata om. Sällan hör man någon som berättar att nu ska jag gå på dass och skita! Nej, istället tassar man iväg och hoppas att ingen ska höra och att ingen ska vänta utanför toaletten och vilja använda den direkt efter man ”puffat färdigt”. Mardrömmen är när toaletten är placerad så att det alltid finns folk i närheten, gah!

Jag vet i allra högsta grad hur det är med krishantering inför toabesök. Innan min stomi hade jag problem att hålla tätt, det vill säga att om jag inte hade en toa inom räckhåll så bajsade jag ner mig. Jag fick nypa ihop skinkorna och springa mot toaletten. Det såg inte klokt ut men det var nödvändigt för gjorde jag inte så, då hamnade dyngan i trosorna. Väl på toa fick jag svettningar, illamående och frossa. En av mina stora fasor var ljudet. Att försöka ljuddämpa när man inte kan hålla emot, det är en stor utmaning kan jag lova!

Något som är häftigt nu när jag har stomi är att jag fortfarande ofta känner när jag blir bajsnödig! Hur skumt är inte det egentligen?!

Kiss och bajs är verkligen något helt naturligt och alla gör vi det. Kronprinsessan, Avicii, du och jag. Att något så naturligt som verkligen alla gör (även om skiten landar på olika ställen som toastolen eller stomipåsen) kan kännas så onaturligt och ibland skamfyllt att prata om, undra varför. Vad tror du?

Filmen hittad via Google