Jag vet att ni förstår att nu är det kris!

Oavsett om det bara är aska på bårhuset så vill jag se det. Jag måste det för mig själv. Precis som med Jack! Det ska göra ont. Ju mer desto bättre!

Jag tycker personligen det är bullshit att alla säger men tänk vilka mardrömmar du kommer få. ”Minns honom som han var”. Men släng mig i väggen. Jag minns pappa på massvis med olika sätt och om han bara är en kolbit så har jag sett honom i värre situationer ändå. Blodig, fängslad, trasig, lycklig osv…
Pappas kropp är bara ett skal. Alla ska vi dö. Han hade inte velat det men han känner mig. Mig kommer man inte undan. Jag får veta om det ens finns en kropp kvar idag.

Jag vill pussa honom hejdå på pannan.

– Men kära Jackie, det kanske inte finns en panna att pussa på.

Jag tackar för allt stöd jag fått av familj, vänner, släktingar, gäng och främmande. Helt otroligt. Vet inte hur jag ska tacka er?
Ola är gudomlig i detta. Han har tagit alla samtal med begravningsbyråer, poliser och rättsmedicinalverket. När jag gråtit, skrikit och varit hysterisk.

Imorgon ska jag till psykjouren efter att ha gått fullständigt bananas i en vecka. Jag minns egentligen inte den sista veckan. Jag hade inte duschat på dagar. Vi har vaknat upp till samma mardröm varje dag. Stackars Lena. Hon blev av med både pappa och lägenheten. Jag har på något sätt dåligt samvete. Jag älskar Lena och kommer alltid finnas för henne.

Det som mest gör ont är hur synd jag tycker om pappa. Jag kan inte sluta tänka på honom, när han tände på och lät sig själv eldas upp. Vilka tänkte han på? Hans uttryck i ansiktet? Hans smärta? Mitt hjärta slits i tusen när jag tänker på min gamla stackars pappa. Älskade pappa. Vårt sista samtal och möte. Detaljer. Hans röst.

Nu är du hos Jack! Du visste inte om detta i livet men det var ju du som var ASLAN! Mitt lejon Aslan. Det var du! Inte Gud och inte en sagofigur. Det var DU!

Jag brinner också just nu, inombords. Arg är jag! Jag både hatar dig och älskar dig för att du gav mig liv.

Detta är ju fan helt sjukt. Jag vill bara gråta. Helt jävla sinnesjukt. Fy fan alltså. Jag förstår inte att det är sant.

Detta gjorde mig så glad mitt i allt. De fina och vänliga poliserna som var här och underrättade/bekräftade att pappa var död.     

Ps. Samtidigt älskar jag er. Ni som ger oss kärlek i denna svåra stund. Jag känner ärligt kärlekens varma kraft inom mig när jag läser, hör, ser vad ni gör för vår familj.