Hej allihopa! Nu har jag räknat på det och ni är hundratals som skänker av er tid och ger mig stöd via mina Facebook profiler, sociala medier överlag samt mejl och brev. Bara det gör mig gråtfärdig. 
Det är så himla vackert! Flera personer har berättat om när deras kära anhöriga tagit livet av sig. Konstigt nog är det alla dessa personliga men hemska berättelser glädjande för mig. Jag orkar dock inte svara alla än. Men snart!
Ica Emma, Kattis, Olas familj, min lillebror, Ann, Lena, Sweet Josefin, Andrea, Monica, Petter, Micke i Borlänge, mamma, Sara i Malmö, mormor, Perris, Dessie, Laurence, Eva, Monica, Frida och min gamla jourfamilg plus personal från olika hem. Listan är så lång att det skulle ta veckor för vem som helst att läsa.
Korten på pappas kropp kommer antagligen imorgon. Det känns bara sjukt. Speciellt eftersom jag är van vid att få brev av pappa och nu detta… Jag är ärligt talat livrädd för att öppna brevet då bårhuset berättade om kroppens hudavlossningar. Dock skulle jag ångra mig om jag inte gjorde det. Här kommer lite bilder från igår (första gången jag sminkade mig på snart två veckor).
Min fantastiska kille! 
Jag vill egentligen inte skriva detta men jag ska träffa min första psykiatriker imorgon för andra gången. Jag har egentligen inte pratat med en riktig ”terapeut” sedan jag oskyldigt ”satt inne” på HVB hemmet Orana som ung. Iallafall ska ni veta att jag är enormt tacksam för ert stöd. Jag har läst många virtuella brev redan och det är balsam för min sargade själ just nu. Det känns ibland som att det var er pappa som tog livet av sig och jag gillar det. Därför att det är ren sympati och även empati. Det gör mig hoppfull.
Jag vill också be om ursäkt för inlägget som var uppe igår i ett par timmar. Ett väldigt argt inlägg. Det bara tog över mig, en sådan fruktansvärd vrede blandad med sorgliga känslor. Ni vet att jag inte är sådan som vill såra någon och eftersom jag går igenom ännu en kris kan man ibland bete sig konstigt. Kram / J
Ps. Jag har tittat på brända lik i över 7 dagar nu på Google. För att förbereda mig om hur pappas kropp faktiskt ser ut. Jag måste intala mig att det bara är ett skal så jag vågar pussa honom hejdå som med Jack för 10 år sedan.
