Jag kan säga att det är första gången jag ångrar mig. Jag ångrar att vi åkte och tittade på pappa. Det var den mest vidriga syn jag sett. Det stank lik. Liklukten satte sig i näsan och jag fick skrubba näsborrarna med diskmedel igår. Han såg inte alls ut som på kortet eftersom det gått en vecka till. Han var i förruttnelseprocessen.

Det var inte som med Jack. Jack hade inget uttryck i ögonen som död. Men pappas ena öga tittade upp i pannloben med det mest plågade uttryck jag sett. Det var som att han fortfarande brann! Lena sa att detta skulle vi klarat oss utan. Jag håller med! Fyfan. Jag skulle lyssnat på de som sa till mig att inte titta på honom. Hans hud var liksom svart och röd.

Det var det äckligaste jag sett i hela mitt liv. Ärligt. Jag blev livrädd när jag såg honom. Lena och jag bara tittade på varandra och bröt ihop. Bilresan hem, då sa vi knappt något till varandra. Stackars Lena hyperventilerade så vi fick stanna bilen påvägen hem.

Jag pussade honom på pannan men det enda jag kunde tänka var att jag inte ville ha bränd hud på mina läppar. Jag får spykänslor nu. Han på kyrkogården varnade oss och sa att han försökt vädra ut likstanken så mycket han kunde.

Idag kom nästa smäll med deklarationen. Jag ska betala 50 000kr till Skatteverket för arbetsgivaravgifter och sociala avgifter. Det hade jag inte räknat med.

Jag ger upp alltså. Jag är helt slut. Vilken jävla mardröm allting är. Hur mycket jag än tvättar mig så tycks jag inte få bort den där söta äckliga liklukten. Nu ber jag för mitt liv. Jag gör vad som helst. Jag vill bara slippa detta! Jag orkar inte gråta mer. Jag vet inte vad jag ska känna. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vilken väg jag ska gå efter detta.