Efter mycket förvirring, ilska och folk som vill misstolka mig så kommer jag att förklara djupare i detalj angående mitt förra inlägg och hur detta blev som det blev. Först och främst. Detta handlar INTE om att det finns någon typ av brist i mitt intresse eller min kärlek för Sofia. Punkt. Jag hade i dagsläget inte valt att vara med någon annan tjej än henne, what so ever. Hon är min stjärna och så mycket mer än bara en snygg tjej som blåser förbi på stan. Hon är eller var min trygghet, en utav mina närmsta vänner och den som jag litade på mest. Hur sjukt det än kan låta i ditt huvud att jag nu lämnade denna fantastiska kvinna så måste du också förstå att om jag inte är äkta och ärlig mot mig själv innan jag sluter ögonen om kvällarna så är jag helt förlorad.Då spelar det ingen roll längre vad jag sätter först och prioriterar för tillfället, för att om jag inte har kontroll på mig själv och mitt eget liv först så kör jag både mig själv och henne i graven på värsta tänkbara vis om jag har otur. Därför är jag illa tvungen att bryta ner varenda liten pusselbit och lägga om detta ”livets pussel” för i sin tur kunna få kontroll på mig själv och mitt eget liv.
Vi har haft många fantastiska stunder tillsammans, och när det var bra så var det riktigt bra, men när det var dåligt så var det riktigt jävla dåligt. Jag blev totalt dränerad på all energi, positivitet och ork som fanns i min kropp. Detta gjorde att jag misskötte mitt jobb, mina vänskapsrelationer, min kost, mina vanor, min träning och till sist ALLT detta som jag nu egentligen också skulle orka med efter mitt heltidsjobb, för att få spin på denna nya chans som jag fått.
Om jag inte blivit så låg och utpumpad på allt det goda som finns inom mig varje gång det inte varit bra mellan oss så hade jag aldrig någonsin ens tänkt tanken om att detta som nu skett skulle vara aktuellt. Men detta tog alltså min energi, lust och kraft från mina drömmar och mål jag satt upp. Det handlar om prioriteringar – även om det gör så ont. Jag vet om att det inte finns några perfekta relationer, men just nu så finns där inget mer utrymme eller någon energi att gräva fram för att jag ska klara av och orka med det som är illa tvunget för stunden. Den som tror att jag medverkade i PH för att kunna åka på ”bar-gig”och bli igenkänd på stan för min medverkan i det här programmet har SÅ FEL!! Nu är jag brutalt, brutalt och återigen brutalt ärlig. Jag vill göra så mycket mer av mitt liv än att bli PH-Jake, för att detta är bara en inledande fas. Om jag bara kan göra lite, lite skillnad för alla våra utsatta ungdomar och barn som jag tidigare skrivit om på instagram så är jag sjukt stolt över mig själv. Då har jag gjort någonting utav betydelse, på riktigt.. Men återigen, innan jag kan göra detta så måste jag vara i fas och harmoni med mig själv och mitt eget liv, annars kommer jag att köra även det målet i backen förr eller senare.
För att återkoppla till mitt första Instagram-inlägg gällande detta, i söndags, där allt började så skrev jag aldrig att hon är mitt livs största kärlek utan att hon kan vara mitt livs största kärlek. Två väldigt olika saker. Reaktionerna som jag fått efter detta har varit blandade. Väldigt många har misstolkat mig, och det förstår jag. Andra har valt att misstolka mig även om de känner till situationen medan den resterande majoriteten av personer har förstått mig på pricken och verkligen stöttat mig i mitt beslut och för att jag vågat vara ärlig mot mig själv, mina ursprungliga mål och drömmar som jag satt upp för mig själv i slutet av 2015. Ofta har de sistnämnda även avslutat med att ”ni kommer säkerligen hitta tillbaka om det är äkta!”. Jag säger det igen, detta handlar INTE om vad jag känner och inte känner för Sofia. Detta handlar endast om att jag måste kunna sköta mitt vardagliga arbete för att kunna leva normalt, jag måste kunna ta hand om mig själv både psykiskt och fysiskt, jag måste ha tid till att sköta mina vardagliga sysslor och plikter, jag måste ge mig själv chansen att fullfölja mina uppsatta mål som jag har sedan länge, jag måste få kontroll på mitt liv och hitta den takt som är lagom för mig och jag MÅSTE vara äkta emot mig själv och kunna ta hand om mig själv för att i sin tur kunna ta mig an en annan människa och ge den personen hela mig, hela den riktiga, välmående och stabila versionen av mig. Folk tror att jag tar den enkla vägen, att gå ur detta som jag och Sofia hade och gå vidare. Men hur kan det möjligen, på riktigt vara den enkla vägen?
Att krossa sitt eget hjärta, medvetet, för att ta sig själv i kragen och styra upp det som man låtit vara nu alldeles för länge? Den här interna kampen i mitt huvud och hjärta är bland det svåraste och jobbigaste jag någonsin utsatt mig själv för, men vad fan du än vill tro, så är detta för att få ordning på mitt eget shit. Där jag står idag är helt enkelt inte tillräckligt långt på vägen för att vara bra nog för henne, och det är inte hennes ord, utan mina. Låter klyschigt? Möjligt. Men det är så jag känner. Om hon sen fortfarande finns där för mig eller ej, det är en risk som jag tvingar mig själv att ta men om jag väl står där den dagen och hon kanske funnit någon annan eller glömt bort mig så hoppas jag med hela mitt hjärta att hon är lyckligare på det viset.
Tiden får avgöra vårt öde.
