Helgen alltså. I fredags mötte jag upp min mamma för ett glas vin. Igen. Två dagar i rad liksom. Det var mycket trevligt. Men kallt då vi satt ute.
Klockan åtta var vi hemma och kollade på Lets Dance med resten av familjen. I lördags skulle vi ju åkt till Trollhättan allihopa då vi skulle gått på en tillställning där nere där de skulle utse Århundradets idrottsman och Frank var nominerad. Hade sett fram emot en skön hotellvistelse men med tanke på Winstons feber (och halsfluss som vi senare under dagen fick reda på) så kändes det inte okej att åka så långt så jag och barnen stannade hemma.
På morgonen hade Nelia match också. Första för säsongen. Tyvärr så blev det förlust men Nelia var grym och jag blir så jäkla stolt när de andra föräldrarna berömmer henne. Hon är verkligen lagets stjärna. Ett år yngre än de övriga men vassast av de alla.
På eftermiddagen åkte jag och barnen hem till min mamma i Årsta på middag. Så skönt att bli ompysslad och servad.
När alla barnen somnat för natten så åkte jag hem till en kompis och satt där hemma och snackade strunt ända till halv fyra på morgonen.
Så när Mileon väckte mig halv sju igår morse så var jag allt annat än pigg. Vid åtta tog min kära mor över och helt plötsligt var klockan kvart i tolv. Vaknade alltså då.
Min fina lilla mormor kom över och sen mötte vi upp Ängla (som sovit hos en kompis) och Sofie. Det blev McDonalds lunch och tacomiddag. Sofie har varit bortrest och sen har livet helt enkelt kommit emellan så vi hade inte träffats på nästan en månad. I vanliga fall ses vi ju flera gånger i veckan så det var mysigt med en heldag tillsammans med henne.
Frank vann för övrigt priset.
Så stolt över honom. Men samtidigt så svårt att förstå för mig som är så mycket yngre att han varit så himla stor och betydelsefull för svensk idrott och brottning. Det var inte bara denna utmärkelsen han kom hem med utan även en låda med hans övriga medaljer. VM-guld, bragd-guld osv. När Franks föräldrar gick bort så försvann alls hans medaljer av en anledning jag inte vill gå in på. De hamnade sedan på ett Idrottsmuseeum i Vänersborg. När Frank blev svårt sjuk 2013 så blev det extra viktigt för mig att hitta dessa medaljer då jag så gärna vill ha dessa till barnen. Vill visa dom vilken stor man deras pappa faktiskt varit. Idrottsmuseet hade dock stängt igen så sen dess har vi försökt lokalisera hans medaljer.
Igår kom han hem med dom. Iallafall en del. Vissa medaljer/pokaler är borta och en del är trasigt men en del har vi iallafall äntligen här hemma.
Pojkarna är hemma med oss idag och vi ska nog bara vara det, hemma. Winston har ju fått antibiotika och mår redan jättemycket bättre men vi ska ändå bara ta det lugnt. Frank sover fortfarande men när han vaknar så tänkte jag ta mig ut på en liten promenad. I och med min operation så får jag ju inte träna på ett antal månader så det är viktigt att jag ändå rör lite på mig så jag inte lägger på massor nu.
Idag är det för övrigt två veckor sen jag opererade mig. Jag är fortfarande lite orörlig men i övrigt känns det bra. 
