I november 2012 bokade jag min resa till Australien.
En månad senare, den 24 December satt jag på planet på väg dit.
Jag hade tänkt och pratat om den här resan hur länge som helst.
Jobbat ihjäl mig för att åka iväg och leva livet på andra sidan jorden.
Plötsligt satt jag där och hade fyllt i all information.
Ett tryck på ”boka resa” och sen så var det färdigt.
Samma sekund fick jag en klump i magen och tänkte ”vad har jag gett mig in i?”
Sista månaden i Sverige var nervös och jobbig.
Sökte visum (som jag fick efter 5 dagar).
Fixade reseförsäkring och andra papper som behövdes.
Jobbade 55 timmar i veckan för att få ihop så mycket jag bara kunde.
Jag liksom flög fram på jobbet.
”Jag ska åka till Australien” sa jag till gästerna.
Jag var redan på väg dit i mitt huvud.
En ny resväska stod tom i mitt rum tills tre dagar innan jag skulle åka.
Sköt upp det så länge jag kunde. Det gick inte att börja.
Men så en dag stod jag där på arlanda med packade väskor och skulle säga hejdå till mamma, pappa och syrrorna.
Resan till Australien tog 29 timmar.
Jag fick byta flyg i Berlin och Abu Dhabi.
När jag landade i Sydney började adrenalinet pumpa.
Jag satte mig i en taxi och läste upp adressen jag skulle till.
En adress jag aldrig varit på, där ett hus jag aldrig sett står och där jag skulle bo min första månad.
Jag klev ur taxin på Bourke Street i Surry Hills och knackade på.
Jag skulle bo hos en bekants vän.
Han visade mig mitt rum och runt området, sedan lämnade han huset till mig.
Första dagen i Sydney kände jag mig ensam. Andra dagen innehöll många tårar och tankar.
Varje kväll satt jag i en soffa i ett ekande tomt hus och åt middag. Ville bara gråta.
Allt var så annorlunda. Klarar jag det här?
Tredje dagen åkte jag till Bondi Beach.
Himlen var lysande blå, sanden var kritvit. Vågorna ekade och människorna var glada.
Det var här jag tog mina första bilder av stranden.
Det var här jag hoppade i vattnet med ett leende på läpparna och tänkte:
”Ja, jag kommer att klara det här”.
Det var här jag förstod att det inte var fel på mig som grät varje kväll.
Det var här jag förstod att det tar nog mer än tre dagar att vänja sig vid ett nytt liv.
Fortsättning följer….
