Som ni kanske misstänker så har jag nu hamnat i en depression. Och allt är mitt fel. Det är jag som har orsakat det här helt själv. Jag var så säker på att om jag skulle lyssna på er alla och alla i min omgivning och lyda och göra allt som sägs få igång en förlossning så skulle jag föda ut den här ungen tidigare än mitt datum. Jag kan nu garanterat säga er att ni alla har fel. Det finns inget som hjälper för att få ut en bebis tidigare. Jag har gjort allt. Precis allt. Det finns inte en enda grej som jag inte gjort som ni skrivit i kommentarfältet eller som folk sagt till mig att jag ska göra. Inte en grej.
Igår gav jag upp och så trodde jag att jag skulle må bättre av det. Jag tänkte att om jag skulle ställa in mig på mitt datum och eventuell övertid så skulle jag genast må mycket bättre. Men så blev det ju inte alls. Jag gick ut på stan och det var ju tydligen det värsta jag kunde göra. Jag gick inte ett steg utan att någon var framme och frågade hur jag mår och hur det går och när jag ska föda och hur stor jag är och vad det är i magen osv. Bekanta, främmande, kompisar, alla! ställer samma frågor och för varje gång som jag får en sån fråga så kunde personen lika gärna lappat till mig på käften. Med andra ord blev allt bara värre.
Så nu ligger jag i sängen och stirrar in i väggen och bara mår dåligt. Bingo gör allt för att få mig på bättre humör men det är inte så lätt. Nyss föreslog han bio och det var nog den bästa idéen jag hör på länge. Vi går på bio. Möter jag någon som frågar när det är dags eller hur det går så kanske jag nitar denne, men det får det vara värt i så fall. Kul nyhet också. ”Katrin Zytomierska i slagsmål. Vecka 40 i sin graviditet”.
Äe, hörrni det är inte kul nu. Jag ska verkligen försöka ta tag i mig själv och försöka att göra nåt vettigt här hemma men det är inte så lätt. Jag känner mig uppgiven och desperat och jag kan inte göra något alls för att få ut lilla Ringo ur min kropp. Han trivs bra där och vad ska jag göra åt det? Jag kan inte göra något alls. Det är han som bestämmer.