Förra veckan var första veckan på min nya arbetsplats, akuten. Hade så enormt roligt! Spännande, mycket nytt att ta in osvosv. Där kommer jag trivas otroligt bra!

Gick på tre-ledigt i torsdags. I fredags hade Liam skolavslutning, kan inte förstå att första klass nu är avklarad. Han börjar i tvåan efter sommarlovet?! Det är helt sanslöst vad tiden går fort.. hinner verkligen inte med. Enormt stolt över mitt hjärta! Han startade sitt sommarlov ute i stugan som han önskade & jag spenderade kvällen hemma hos Johanna med lite bubbel, både i glaset & badande i bubbel. Även Elin kom förbi ett tag & där hade vi det riktigt trevligt. Perfekt fredag! Lördagen startade jag i frisörstolen på förmiddagen & vad som hände där vill jag aldrig någonsin vara med om igen, jag tuppade i princip av. Aldrig sett mig själv tappa all färg i ansiktet och bli helt kritvit, nu var det rätt svårt att undgå det iochmed att jag hade en spegel mitt emot. Svetten rann från ingenstans, hjärtat slog fortare än någonsin, hela kroppen skadade, jag började må illa & fick uppstötningar, tappade hörseln & synen och hann tänka ”shit nu försvinner jag”. Jag ”kom tillbaka” , förstod ingenting. Halva höger ögat var fortfarande utan syn, fortsatt kritvit, skakade, stickningar i armar och ben & ett illamående utan dess like samt en kraftigt tryckande huvudvärk. Kunde gå därifrån relativt snabbt, ringde 1177 direkt som bad mig ringa ambulans. ”Hur får jag tag i den då? Jag kan ju inte ringa 112, jag anser inte att jag är i ett livshotande tillstånd iochmed att jag andas normalt, kan prata & lever” Jajo korkad som man blir ibland. ”Jo, du ska ringa 112 direkt så får du prata med en sköterska som skickar en ambulans” hur jag började dividera i detta läget känns ju fånigt nu i efterhand, men man är ju dumt nog envis och inte tar sina egna symtom på allvar när jag vet att jag hade bett någon annan göra samma sak om det var dom som hade mina symtom.

Ambulansen var snabbt på plats trots att jag ursäktade mig för henne på 112 & sa att jag klarar mig ett tag, ingen prio liksom. Men det tog inte mer än 3min så klev ambulans sjuksköterskorna in till mig. Hade en puls på 120, alldeles för högt för att vara i vilande, lågt blodsocker på 3 komma nånting, feber (från ingenstans, men den historien vet ni ju när jag hade feber varannan dag i våras utan att känna av det i princip). Jag fick välja om jag skulle in till akuten i Karlstad eller jourmottagningen här i krhamn. Samma visa där, ”jag tycker inte det känns allvarligt så det räcker med jouren”. De ringde upp dit & jag fick en tid efter 20min. Väl där så hade febern stigit, jag hade något förhöja infektionsvärden, han tyckte det lät konstigt i min bröstkorg när jag andades & likt som innan så hade jag fortfarande synbortfall på ena ögat, stickningar i armar & ben samt kraftig huvudvärk. Domen där lät ungefär ”det kan vara infektion på balansorganen på något sätt, men jag kan inte utesluta att du hade en propp eller har en blödning i hjärnan så du måste vidare till Karlstad direkt så de kan göra fler undersökningar” jahappp. Hamnade på akuten i Karlstad trots allt, kom in väldigt fort på ett rum, prover togs, febern var nu någorlunda stabil, skyhög puls fortfarande & allt annat var kvar. Läkaren var på plats inom 10min ungefär, undersöktes & hon hittade ett blåsljud på mitt hjärta (vilket är ofarligt men kan behöva behandlas, i mitt fall inte). Jag fick röntga hjärnan, åh fy vad jag forfarande hatar den där kontrasten. Precis samma sak jag fick in i blodet när jag gjorde multitrauma CT efter krocken. Den värmande känslan är sjukt obehaglig, men man står ut såklart. Sen fick jag veta att jag skulle bli inlagd på en medicin avd.

Fick reda på de preliminära svaren av röntgen under natten som visade att allt var normalt. Skööönt, då kunde jag sova en stund iproppad värktabletter mot huvudet. Väcktes när nya prover skulle tas & sen var dagpersonalen på plats igen. Efter ronden kom läkaren & berättade slutgiltiga röntgen resultatet och det var helt normalt, mina infektionsvärden var nu nästintill återställda, pulsen hade legat hyfsad hela natten (låg uppkopplad hela tiden) & ingen vet egentligen vad som hände med mig. Fick flera olika förklaringar till vad som kan vara orsaken. Men inget som man kan säga exakt. Detta var den skönaste läkaren jag träffat på länge då han tog med mig på en promenad för att se hur det gick med mig & gjorde allt för att vi inte skulle prata om mitt mående, så vi pratade på om fotboll, barn, jobb osvosv. En hel del skratt, vilket helt klart behövdes i det läget. Efter att ha kollat mina provsvar igen så bedömdes det att jag kunde åka hem för att vila, vilket jag helt klart har gjort. Sov ungefär 24h till att börja med, har varit vaken i 8h nu & satsar på att sova minst 9h till nu. Mitt huvud var rätt slutkört efter allt som hänt & jag kommer framöver se till att inte ha ett fullspäckat schema längre, stress kan ha varit en faktor till vad som hände & jag har som sagt alltid fullt upp. Så jag kommer ändra om en del i vardagen, hälsan går först i detta nu. Tänker aldrig uppleva det igen, det var så fruktansvärt hemskt att inte ha kontroll över sig själv. Men stora rosor till sjukvårdspersonalen jag mötte överallt, kände mig väl omhändertagen & lugnet flöt sig på när jag var i deras händer.

Dock redan när jag mötte läkaren på akuten i Karlstad så sa hon ”ja du jobbar också på sjukhus va?” Jaavisst sa jag och fladdra vidare. Likaså personalen sa samma sak där jag låg inlagd. Insåg i efterhand ”hur sjutton visste de det?” För jag nämnde då ingenting om detta för någon under denna tid (förutom i det sista när jag tog promenaden med läkaren). Måste ju ha varit någon någonstans som visste om det & sedan har nämnt de tänker ja.. haha. Meen, jag hann iallafall bli fin i håret innan jag blev inlagd om man ska se något positivt i det hela. Jag hoppas verkligen denna otur med skador och sjukdomar försvinner snart, det gör mig verkligen tokig. Bara jag håller mig till att vila mer i fortsättningen så hoppas jag att det ordnar upp sig.

Imorgon jobbar jag kväll som tänkt, jag hoppas och tror att det går bra. Jag mår bättre & bättre iallafall, så vardagen rullar på.

Kram på er!