Sommaren 2013. Jag hade precis fyllt 18, precis gått intensivkurs för körkort, och precis avslutat en diet med resultat på -15. Jag drog en spontanare för att fira midsommar i Stockholm, vilket resulterade i att jag med aningen promillehalt vinglade in hemma hos H för första gången.
Tiden gick och fjärilarna i magen blev allt fler för varje dag. Tillslut blev det nyårsafton och av någon konstig anledning hade jag fått en dille om att spendera mina högtider i storstan. 00:00 stod jag där ute i Bromma, och fick äran att kyssa killen som jag i flera månader hade haft en smygcrush på. Dagen efter kramades vi länge i trappuppgången eftersom han då skulle kastas iväg på äventyr i Sydamerika.
Dagarna gick och jag började märka att det faktiskt var ganska ömsesidigt. När han kom hem mötte jag honom på flygplatsen tillsammans med hans mamma, syster och systers pojkvän (som jag btw aldrig hade träffat i hela mitt liv).
Den riktiga lovestoryn startade och vi hade nästan två år utav både kärlek och kaos. Men jag kände mig alltid hel på något vis. Fram tills en sommardag i juni när allting sprack. Vi gjorde slut.
Dagarna, veckorna och månaderna efter var jag totalt förstörd. Det krävdes mycket för att jag skulle bli glad just då.
Precis här så valde jag att flytta till Stockholm, och våran relation utvecklades till att bli någon form av kärleksfull KK grej. Vi slutade dock aldrig att älska varandra, och jag slutade aldrig riktigt hoppas. Förens igår.
Han har bosatt sig i Australien och han kommer inte att komma tillbaka förens om två år från nu. Han lever sitt liv, och jag kan lova er att jag lever mitt. Men aldrig trodde jag att dendär lilla gnistan av hopp skulle slockna. Förens igår.
Jag har gjort dumma och ogenomtänkta saker som jag av någon anledning ville vara ärlig nog att berätta för honom. För att jag trodde ändå att han skulle kunna ta det reko och att jag skulle få fortsätta hoppas lite. Och jag hoppades verkligen innerligen fram tills just igår.
Jag har redan gått igenom hjärtesorgerna. Jag har redan gått igenom breakupet. Jag har redan själv gått vidare med alldeles för många one night stands och kortare dateingperioder. Men jag har aldrig låtit mig själv att ge hjärtat rakt ut igen, eftersom det var så trasigt sist jag fick tillbaka det. Så jag har istället låtit mig själv hoppas. Fram tills igår.
Känslan man får när man ser en serie, och personen som man sist vill ska dö, dör. Exakt så känns det. Man vet att den inte kommer tillbaka. Hoppet liksom bara försvinner på en millisekund.
Efter alla bråk, alla besvikelser, alla pauser och alla tårar, så har jag för första gången tappat varenda liten ynka del av hopp om oss två, som någonsin funnits inom mig.
Fem år senare står jag här. Mer uppriven och mer hjärtekrossad än vid själva uppbrottet. Mer uppriven och hjärtekrossad än när han tog sitt pick och pack och stack till Australien för att stanna där i tre år.
Och nu finns det liksom inget annat kvar än hoppet om att gå vidare på riktigt.
