Igårkväll skulle jag åka taxi hem från Puerto Rico till Maspalomas. Jag kastar mig in i en taxibil och undrar om jag får åka med. Det fick jag.
Efter en stunds prat förklarar killen som kör taxin att jag är hans andra kund någonsin. Han började nämligen som taxichaufför igår. Av ren nyfikenhet frågar jag såklart vad han jobbat med innan, och till svar fick jag att han gått runt på stranden och sålt klockor.
Med lite knackig engelska förklarar han för mig att han måste jobba, för att försörja sin extremt fattiga familj i sitt hemland Senegal.
Han har föräldrar, fru och barn där. Och han har inte kunnat träffa dom på fyra år. Han har inte fått se sin dotter växa från tre till sju, på grund av att han måste jobba för att kunna skicka ner pengar till henne och de andra familjemedlemmarna.
Han har fem kompisar här på Gran Canaria, som han bor tillsammans med i en liten etta i Puerto Rico. Så har han levt i fyra år.
Varför flyttar du inte hem igen? Varför flyttar dom inte hit?
Hem flyttar jag aldrig igen, för även om det inte är mycket jag hjälper så bidrar det till att min familj får mat på bordet.
Hit tänker jag aldrig ta dom. Min fru, min mamma och min pappa kommer aldrig kunna få ett jobb och ska vi då leva sex personer på mina 400 euro i månaden här, så blir det bara ännu värre.
Killen måste alltså jobba och slita och offra hela sitt liv för att göra den lilla skillnaden han gör. Han måste offra tid och kärlek för att dom ska kunna ha det lite bättre än sämst. Och det värsta är att han inte har något som helst val.
På dethär viset lever så fruktansvärt många människor, och vissa till och med värre. Så vem är jag att klaga på att jag inte har pengar till att köpa en ful väska som jag inte ens vill ha?
Jag är tacksam över mitt liv, min familj och mina vänner. Jag är tacksam över att just han körde hem mig igår, för idag är jag otroligt mycket mer tacksam över mitt liv än vad jag var innan jag hoppade in i taxibilen. Jag är tacksam över att mina föräldrar tog mig till Gambia 2013 så jag fick facea sanningen med egna ögon. Och jag är tacksam över att jag är en bortskämd snorunge enbart på grund av att jag är född i Sverige. Det ska man aldrig sluta uppskatta, och ett bra liv ska man aldrig ta förgivet.
