Man ska aldrig tvinga någon att känna något som den inte känner. Alltid har mitt hjärta bara slått för H. Men ärligt. Jag har börjat fatta att mitt hjärta har ett bredare perspektiv.

Jag har gått runt i sex års tid och tänkt att mitt hjärta bara tillhör en enda. Ni vet vem. Och nu till det sjukaste:

Jag tycker om någon annan. 

Såfort God gave me power to move on så gjorde jag verkligen det. Jag är så fruktansvärt jävla förvirrad och ledsen och förväntansfull och glad. Allt- samtidigt. Helt utan logik. Och vet ni? Jag har fjärilar i magen när jag springer runt och lever lajf. Inte bara på grund av att mitt liv är kul och mina vänner är bäst, utan även för att jag känner någonting. Någonting som för en gångs skull inte handlar om just honom. Och min nya honom vet inte ens om att jag tänker på honom. Men det gör jag. Ofta.

Jag är allt ifrån en hopplös romantiker, och jag ska inte skaffa förhållande förens jag trivs med mig själv (det vill säga när jag är ca 100 år), men exakt just nu så känner jag som jag kände för honom för sex år sen. Jag blir glad och nervös och pirrig. Och hjärtekrossad. För att allt är 110% obesvarat. Men till det viktigaste. Jag är inte hjärtekrossad på riktigt, för killen som krossar mitt lilla vilsna hjärta vet inte ens vem jag är, vad jag står för eller vart jag kommer ifrån. Men jag vet, JAG vet att jag känner någonting och att jag blir glad av tanken på honom. Inte gamla honom, utan honom. Och det är viktigt. För att alla känslor betyder någonting, och även om det inte är på riktigt så är det viktigt, att känna något överhuvudtaget.

Det är inte kärlek och det är inte äkta, men jag känner åtminstone att jag lever.

Såhär: Killen är inte Justin Bieber men han får mig att känna lite som Justin. Och ingen utav de sistnämnda två kommer någonsin att få reda på det. Jag är himla hopplöst förälskad i hopplösa förhoppningar. Men jag är så tacksam över att känna någonting för någon som inte är H. Enkelt egentligen va?