Vi har äntligen haft styrka på schemat. Jag behöver det, känner mig svag. Vi har använt thera band och viktmanschetter. Eftersom flera åkt vidare och vi är färre så har det blivit mer fart på träningarna. Tränarna är lite strängare nu än i förra veckan. På uppvärmningen när vi står uppställda på rader, minsta längst fram, stora tjejerna längst bak, fick några av de mindre ta emot en del daskar och skäll. Det var på ryska och jag förstod inte allt men typ: – Om du inte kämpar kan du gå till stranden. Håll armarna raka!
Det är sånt här plus den extrema stretchen som gör att den här sporten aldrig kommer bli stor i ett land som Sverige. Delar av träningen skulle klassas som barnmisshandel.
På danslektionen stack ena gymnastiktränaren in huvudet genom dörren och frågade oss varför vi inte kämpade lika bra som vår danslärare gjorde?

På kvällarna har jag umgåtts en del med föräldrarna till tjejerna. Vi har pratat politik och det som händer runt om i världen. Alla är rätt ense om att det ser mörkt ut i framtiden. En bulgarisk pappa som emigrerat till USA som hans dotter tävlar för, uttryckte sin oro för den hopplöshet ungdomar växer upp i. En mamma från Ukraina har berättat hur läget är i området runt Sevastopol och Krimhalvön. När vi pratar om det kollar hon först runt omkring sig så ingen av de ryska deltagarna eller deras föräldrar/tränare hör vad vi säger. Hon har inget emot ryssar men är orolig för kriget och vart det ska leda. Jag har berättat för henne att i Sverige är det för många ett stort frågetecken vad Putin vill åstadkomma. Enligt henne är det ingen i Ukraina som riktigt förstår heller. Mer än att han har makt att göra mycket, det vet man.

Jag har inte blivit vigare på det här lägret tyvärr men mycket annat har varit bra och lärorikt.